Nöjesnytt Jönköping 1
Nöjesnytt Jönköping PÅ KROGEN
Nöjesnytt Jönköping TREND
Nöjesnytt Jönköping STUDENTLIV
Nöjesnytt Jönköping TEKNIKPRYLAR
Nöjesnytt Jönköping CITYPULS
Nöjesnytt Jönköping NOTISER
Nöjesnytt Jönköping DIGILISTAN BY NÖJESNYTT
Nöjesnytt Jönköping RECENSIONER & FILMKOLLEN SIONE
RSKIVRECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECEN BLOOD ORANGE "Cupid deluxe" (Domino/Playground) Bästa låt: "Uncle ACE" nnnnn Så tröstlöst, så rått, så ömsint. "Uncle ACE" är kanske det starkaste spåret på Devonté Hynes senaste album under alter egot Blood Orange. Det är det smeknamn som ACE-linjen i New Yorks tunnelbana har fått av de hemlösa ungdomar som gjort den till sitt natthärbärge. En stor del av dessa vinddrivna kids är gay, trans eller bi och har tvingats ut på gatorna av ett intolerant samhälle. I Blood Oranges varma efterfest-soul får de ett hem. Hynes var tidigare känd som Lightspeed Champion och fick en liten superhit när han skrev Solanges "Losing you". På sitt andra Blood Orange-album sammanför han mjukt dansanta beats med melankolisk funk och smäktande melodier som får de hårda berättelserna att framträda i stark kontrast. Det är hjärtskärande vackert och absolut nutida. Som The Replacements "Androgynous", fast för 2010-talet. CARL CATO ROBBIE WILLIAMS "Swing both ways" (Universal Music) Bästa låt: "Dream a little dream" nnnnn Robbie Williams har återvänt till swingen som han frossade i på "Swing when you're winning" från 2001. Den här gången blandar han klassiker som "Dream a little dream" och Djungelboken-dängan "I wanna be like you" med sju nyskrivna låtar. Allt är oerhört välproducerat, med stråkar, blåsinstrument och oklanderlig sång. Det är också stundtals mycket sömnigt. Gästspel från artister som Rufus Wainwright, Lily Allen och Michael Bublé, som har betydligt intressantare röster än Williams, får låtarna att stundtals glimma till. Frågan är vad "Swing both ways" tillför år 2013? I bästa fall väcker den ett swing-intresse hos unga som sedan upptäcker originallåtarna. Men förmodligen får den finna sig i rollen som fullt gångbar nödjulklapp till avlägsna släktingar.. KARL DALÉN JAKE BUGG "Shangri La" (Virgin/Emi) Bästa låt: "What doesn't kill you" nnnnn Jake Buggs fantastiska debutalbum fick många att jämföra honom med Bob Dylan, så hur går man vidare från det? Kanske genom att vara som Bob Dylan och strunta i folks förväntningar. Staka ut en ny riktning. I stället för en regelrätt uppföljare i samma hjulspår har den 19-årige britten åkt till Kalifornien och spelat in en platta med Rick Rubin. Den musikaliska utvecklingen är inte så jättestor, men Bugg lånar mer inspiration från rockabilly och Merseybeat än från Dylan. Knivarna är slipade i hemlandet för att hugga ner Jake Bugg vars stjärna fått stiga snabbt, men jag tycker tvärtom att det tyder på stor integritet och smartness att försöka göra något annat - att utvecklas. Och Jake Bugg visar upp upp stor talang även i den här något nya genren. Fortsätter han ömsa skinn som Dylan ser jag till och med fram emot hans kristna period... MIKAEL FORSELL MARIE FREDRIKSSON "Nu!" (Parlophone) Bästa låt: "Sommarens sista vals" nnnnn "Nu!" är Marie Fredrikssons första skiva med nyskrivet material på svenska sedan 1996. Och det är förstås omöjligt att lyssna på den utan att tänka på Marie Fredrikssons sjukdomshistoria - hjärntumören som för tio år sedan förändrade hela hennes liv. Men trots den bakgrunden, som hade kunnat mynna ut i en rad riktigt starka texter och arrangemang, griper "Nu" aldrig riktigt tag. Den oerhört svårkategoriserade popmusiken andas både 80- och 90-tal vilket ger en behagligt välbekant och stagnerad känsla på samma gång. Micke Boylos produktion är oantastlig, men hans och Uno Svenningsons, Ulf Schagerströms, Johan Kindes och Kenneth Gärdestads texter lämnar en del övrigt att önska - det är Marie som räddar dem med ett ärligt uttryck och en väl bevarad sångröst. Den enda låt Marie Fredriksson skrivit själv, "Sommarens sista vals", är också den bästa. Kanske något att tänka på inför en eventuell uppföljare. SARA HALDERT INVSN "INVSN" (Sony Music) Bästa låt: "#61" nnnnn Dennis Lyxzéns INVSN (tidigare Invasionen) har aldrig låtit bättre än så här. På sitt tredje album, som ges ut i både en svensk och en engelsk version, når bandets postpunk nya musikaliska höjder - fräcka riffstölder vävs sömlöst in i de snygga låtarna och produktionen är nära nog perfekt. Det är dock samtidigt skivans stora problem, den polerade musiken hade mått bra av en stark kontrast och där räcker inte Dennis Lyxzéns ofta uttryckslösa sång till. Den här sortens låtar kräver dessutom energi och även på den punkten levererar INSVN betydligt sämre än samtida genrekamrater som Hemgraven. Alla dessa brister leder till slut till att basisten Sara Almgens grymma körinsatser gör att man blir mer sugen på att lägga på något med hennes gamla band Masshysteri än att fortsätta lyssna på INVSN. LINUS BRÄNNSTRÖM 82 | nöjesnytt
Nöjesnytt Jönköping SERIER