Bumsen 1
Soloresa direkt olämpligt för mig och Madam RT. I
det lilla samhället Kiberg finns även något så ovanligt som ett partisanmuseum. Museet skildrar förstås verksamheten under 40-talet. Många av motståndsmännen som ställde till åtskilliga problem för de tyska ockupanterna var kommunister och de var inte väl sedda efter kriget. Ingen av dem fick något officiellt tack eller omnämnande förrän 1992 när de flesta var döda. Museet var öppet men obemannat, videofilmer i olika ämnet gick på repeat i olika rum, en ovanlig lösning. Massor av föremål, bilder och berättelser fyllde montrar och väggar, kanske mest intressant för den som har en personlig relation till platsen. Midnattssol i Lakselv. Nästa dag fortsatte jag att strunta i Nordkap och körde till Berlevåg i stället, det är nästan lika nordligt. Det blev en resa som gav mig en rejäl dos av ödslighet. Rakt norrut över den västra delen av Varangerhalvøya. Kyligt och blåsigt var det men som vanligt på en RT var det inte kallt. I den mycket lilla orten Kongsfjord såg jag faktiskt en man som körde en åkgräsklippare och både åsynen av liv och doften av nyslaget gräs var ett uppfriskande undantag. Väl framme i Berlevåg stannade jag vid det första fik jag såg, det enda visade det sig, och den trevlige krögaren såg genast att jag behövde en tallrik fisksoppa samt kaffe med ostekake, suveränt gott. Hans hustru insåg att jag kanske behövde ett övernattningsrum vilket de hade i källaren och jag bestämde mig snabbt för att stanna där. Sådana slumpartade behovsuppfyllanden är kul. Innan jag intog rummet körde jag en bit utanför staden för att bestiga Tanahorn där man tydligen ska ha bra utsikt över Barents Hav och över Tanafjorden mot nästa halvö (eller ö?) som verkar sträcka sig ännu längre norrut än Nordkap. Gamvik och Mehamn är de nordligaste orterna där men det fick göra detsamma denna gång. Jag fick avbryta min bergsbestigning på grund av oerhört kraftig blåst, och möjligen bristande kondition, men kom i alla fall så högt att jag kunde skymta ett tjugotal vindkraftverk i diset. Detta var de enda vindkraftverk jag såg i Norge under den här resan så vitt jag minns. Ändå har de tydligen orsakat stort lokalt missnöje eftersom man här och där kunde se stora plakat med texten ”Ja till natur 30 Bumsen 3 2024 – Nej till vindkraftverk” och ”Nej till 420kV-ledninga”. Tydligen planeras utökning av den här parken eftersom det blåser ofta och mycket, de här verken producerar sin toppeffekt mer än halva tiden läste jag någonstans. Man kommer då att behöva öka ledningskapaciteten alternativt producera vätgas på platsen för att tillgodogöra sig all denna vindenergi. Oavsett vilket skapas det opinion mot detta. Lokalt tycker man väl som vanligt att det är bättre att elektriciteten produceras någon annanstans. På kvällen klarnade det upp, vinden lugnade ner sig och det blev en riktigt fin kväll. Jag kunde konstatera att även i Berlevåg kretsar det mesta kring fisket, massor av små och stora fiskebåtar i hamnen. Och så är man tydligen väldigt stolta över de pirar som skyddar hamnen. De är byggda av hundratals betongtetrapoder, man har till och med ett tetrapodmonument i byn så att man verkligen kan detaljstudera en sådan. Från Berlevåg tänkte jag dra vidare västerut med sikte på Alta. För att komma dit måste jag återvända samma väg som jag kom över bland annat Kongsfjordsfjellet, inte mer än cirka 300 meter högt men närheten till Barents hav och det intensiva och byiga blåsandet gjorde att det verkligen inte var någon lek att ta sig fram på motorcykel. Det blev 13 mil tillbaka ner till Tana Bru, över Tana Elv och sedan 25 km norrut igen fast på västra älvstranden parallellt med den väg jag nyss körde. Sedan blev det stundtals alldeles underbar körning längs Tanafjordveien, nylagd asfalt och svepande härliga kurvor upp längs fjället och ner mot Ifjord. Korta bitar var det väldigt sliten yta med lagningar. Kallt och blåsigt även på dessa fjäll men Madam RT skyddade mig mot kylan. Längs Porsangerfjorden ner mot Lakselv var det underbart igen fast på ett annat sätt, rakt men backe upp och backe ner och fin utsikt. Kommen så långt kände jag plötsligt att det kunde räcka med blåsiga fjällpassager och jag tog in på Fjordutsikten Motell & Camping i Lakselv. Trevligt anspråkslöst ställe som dessutom serverade middag, lapskojs som var mycket godare än den såg ut och en väl tempererad öl därtill.