Spegeln Staffanstorp nr 7 2024 1
18 Spegeln Staffanstorp Bernt Persson från Kyrkhe
ddinge räddade Paris broar till eftervärlden Bernt Persson från Kyrkheddinge fick en av sina första anställningar på Thyselius arkitektfirma i Malmö. Efter första världskriget fanns ett stort återuppbyggnadsbehov ute i Europa, samtidigt fanns vidareutbildnings- och utvecklingsmöjligheterna för svenska ingenjörer och arkitekter i Tyskland, England och Frankrike. Bernt Persson beslöt sig 1920 för att åka till Frankrike med sin blivande hustru för att studera armerad betongteknik. Omständigheterna gjorde att han snart blev arkitekt och arbetsledare för sjömanskyrkobyggen i Normandie, Belgien och Holland. 1934 knöts han till svenska legationen i Paris som vårdare av det svenska byggnadsbeståndet i Frankrike. Hans kontaktnät i Frankrike och Paris var stort och i hans hem var det alltid öppet hus. När ambassadtjänstemän i allmänhet knöt sina kontakter på diplomatnivå så fanns Bernt Persson ute bland vanliga parisare på restauranger och barer. Han kunde sitt Paris och det han inte kunde var inte värt att veta. Han var en glad och öppen person och med sin konstnärliga vurm hjälpte han då och svenska konstnärer som hade det knapert under Paris himmel. Bildtexter Överst: Generalkonsul Raoul Nordling som lyckades påverka den tyske kommendanten general von Choltitz.(Bild till vänster), att svika sin soldatplikt och vägra lyda order om att broarna skulle förstöras. Bild till höger: Bernt Persson med sina ordnar för sin modiga cykelfärd genom Paris i andra världskriget slutskede. Bron är Pont Royal, en av Paris äldsta broar som räddades till eftervärlden. Andra världskriget utbryter Vid midsommartid 1939 flyttade hans hustru med deras två döttrar hem till Sverige. När kriget bröt ut några månader senare följdes deras flytt av många i den svenska kolonin. Bernt Persson valde att stanna kvar i Frankrike och när Tyskland invaderade Frankrike flyttade den svenska legationen över till Vichy. Kvar i Paris fanns en relativt tom legationsbyggnad med bl.a Bernt Persson samt ett konsulat med generalkonsuln Raoul Nordling i spetsen. Sverige företrädde ett antal stater som varande skyddsmakt, däribland Holland, Grekland och tidvis Sovjetunionen. Bernt Persson och en konsulattjänsteman, Ernst Wallin fick vid ockupationen cykla runt och sätta upp skyddsbrev på all svensk- och skyddsmaktsegendom. Bernt Persson hade en stor nyckelknippa som gick till alla dessa fastigheter. Uppsättandet av skyddsbrev skedde många gånger under tyskt vapenhot men Persson och Wallin lät sig inte hindras. Genom sina goda kontakter kunde Bernt Persson också hjälpa människor han kände med vissa bristvaror såsom kol. Vid ett tillfälle satt han häktad av tyskarna för spioneri men släpptes igen. Det torde dock vara satt utom allt tvivel att han hade samröre med den franska motståndsrörelsen. Den vådliga cykelfärden Sommaren 1944 stod Paris befrielse för dörren och den tyske kommendanten hade klara och entydiga order att alla de 32 broarna över Seine och betydande officiella byggnader skulle förstöras. Tyska soldater och franska motståndsmän sköt på varandra i varje gathörn och i varje kvarter. Allt var minerat och förberett för sprängning vid ett tyskt tillbakadragande. Den 22 augusti kl. 11 ringer generalkonsul Nordling upp Bernt Persson som ende kvarvarande i legationens lokaler och beordrar honom att medtaga en svensk f lagga och cykla till Nordling på konsulatet. Färden går genom ett Paris där kulor viner längs gatorna och där tyskar och fransmän ligger stupade efter hårda strider. Cykelturen tog sex timmar från kvarteren vid Triumfbågen till konsulatet vid Madeleinekyrkan. Resan hade kanske fått en annan utgång för Bernt Persson om han inte hade känt Paris gatunät så väl. Den svenska flaggen hade hela tiden legat ihopvikt på hans pakethållare. När han kom fram breddes den svenska flaggan över taket på konsulatets Citroen och så begav sig generalkonsul Raoul Nordling till den tyske kommendanten general von Choltitz. Nordling lyckades få audiens och han tilltalade generalen på flytande tyska. Nordling påtalade Paris skönhet och kultur, att staden inte var ett militärt mål och att tyskar och fransmän skulle leva tillsammans även efter kriget. Varför skulle staden då förstöras? Konsuln lyckades, utan att få ett löfte när han lämnade von Choltitz, påverka generalen att svika sin soldatplikt och vägra lyda order. Generalen tryckte aldrig på knappen och Paris skonades. Nordlings insats och Bernt Perssons modiga cykelfärd räddade Paris från ett bittert öde. Utan flaggan hade Nordling inte kunnat ta sig till den tyske kommendanten. Efter kriget Historien om flaggan sipprade efterhand ut och Bernt Persson från Kyrkheddinge fick mottaga några franska ordnar, varav en fritt översatt betyder ”Tacksamhetsorden”. Ur drottning Wilhelminas hand fick han mottaga den nederländska Oranienorden. Han erhöll också den svenska Vasaorden. Efter kriget var han allt i allo och passopp på den svenska ambassaden, han medföljde bland annat kurirpost till olika beskickningar. Hans arkitektverksamhet hade legat nere under kriget men 1946 var han involverad i uppförandet av svenska trähus i det krigsskövlade Caen. På 50-talet blev han arkitekt och ansvarig för ombyggnaden av det svenska sjukhemmet i La Garenne-Colombes i nordvästra Paris. Strax intill fick han av svenska staten en hedersbostad som han disponerade till sin död. Den 9 maj 1976 avled Bernt Persson i en ålder av 82 år. Det var aldrig tal om att han skulle ha sitt vilorum någon annanstans än i Frankrike. Tillsammans med sin andra hustru, även hon svenska, vilar han på den skandinaviska avdelningen på kyrkogården i La Garenne-Colombes. Den tidigare omtalade svenska flaggan bevarade Bernt resten av sitt liv, inrullad i vitpeppar enligt skånsk tradition för att hålla skadedjur borta. År 1985 överlämnade hans dotter Carina fanan till motståndsrörelsens museum i Paris där den hänger strax intill den av motståndsrörelsen erövrade naziflaggan från tyskarnas högkvarter i Paris. Text: Gert Åkesson Foto privat