NG Gbg 1
”DET KAN TYCKAS DYRT FÖR EN BIFF, MEN DET ÄR EN I
NVESTERING I SJÄLVKÄNSLA.” B ehöver Nöjesguidens läsare fler skäl att åka till Berlin? Nej. Behöver jag lämna mitt ekorrhjul ibland för att inte begå harakiri? Ja. Därför har jag accepterat Tyska turistbyråns inbjudan att besöka Berlin och Hamburg, dit det sedan i höstas går direkttåg från Sverige, tillsammans med några andra journalister. Det gemensamma schemat är svårare att acceptera. Tyska turistbyrån anser tydligen att det bästa sättet att sälja in Berlin är finsk nycirkus, en rad treplus-restauranger och en tre timmar lång guidad cykeltur som grand finale. Som tur är har jag varit förutseende nog att meddela att jag är allergisk mot finsk nycirkus och för rädd om min street cred för att sätta mig på en cykel. NEJ, JAG HAR andra planer. Jag vill äta wagyu på Grill Royal, Berlins hippaste restaurang. Min kompis Simon säger att man inte är någon i Berlin om man inte har bord där. Varje gång jag varit i stan utan en bokning de senaste åren har han retat mig. Därför har jag åtgärdat saken inför den här resan. Men nu går jag händelserna i förväg. Jag är ju inte ens framme än. PÅ SNÄLLTÅGET FÅR jag min egen kupé. På väggen finns en utfällbar säng som det är meningen att man ska bädda själv. Eftersom jag är för dum för att begripa hur den ska monteras och är lite rädd att jag ska förvandla den till en dödsfälla om jag gör fel lägger jag mig på underslafen och läser Slow days, fast company tills jag somnar. Det är rogivande att se Sverige försvinna utanför fönstret. VI ANLÄNDER TILL Berlin Hauptbahnhof vid niotiden på morgonen. Den 16 timmar långa tågresan kändes inte så lång som jag trodde att den skulle göra. Men Tyska turistbyrån gör sitt för att bromsa tiden. Det första vi ska göra är nämligen att gå en rundtur på hotellet vi ska bo på. Det är inget uselt hotell eller så, men man kan bli aningen rastlös av att lyssna på en redovisning av ett helt vanligt hotellrum på ett helt vanligt trestjärnigt hotell. Särskilt när man vet om att man snart ska bo i ett likadant rum. Den enda glädjen i smolkbägaren är att minibaren är i drift. Sedan Putin invaderade Ukraina har många hotell dragit ur sladden. Amano Grand Central är inte ett av dem. MIN ADHD SKA utsättas för fler prövningar. Nästa programpunkt är en stadsvandring. På Alexanderplatz får vi varsin ipad av en guide. På dem får vi titta på scener från tv-serien Babylon Berlin och kan konstatera att vi står precis där vissa scener spelats in. Fascinerande. När stadsvandringen är avklarad är det dags för… ni gissade rätt. En guidad tur. Den här gången av Världskulturmuseet Humboldt Forum, som är en rekonstruktion av Berlins gamla stadsslott och har beskrivits som århundradets tyska kultursatsning. Det säger inte lite. TYVÄRR REGISTRERAR MIN hjärna nästan ingenting. Det finns inte mycket Humboldt Forum hade kunnat göra åt den saken. De kunde haft Jesus själv därinne. Dagens kunskapskvot är fylld av information av typen hur många nätter en vanlig affärsresenär brukar stanna på Amano Grand Central. Museibesöket blir för min del mest en jakt efter någonstans att sitta. När det är över checkar vi in på hotellet. En person i ressällskapet verkar vara nybörjare på området. – Name? frågar receptionisten. – Yvonne, svarar hon. EFTERSOM RECEPTIONISTEN SIN vana trogen letar bland efternamnen hittar han ingen Yvonne. Han ber henne upprepa sitt namn. – Yvonne, försöker Yvonne igen. Receptionisten ser frågande ut. Yvonne börjar bli irriterad. – YYY-VEEE-OOOO-EEEENN-EEEENNEEEEE, bokstaverar hon på svenska. Nu är receptionisten närmast skräckslagen. Han vågar inte fråga mer, utan skriver in ett namn på chans. Det ser Yvonne. – Hahaha, oh my god no you can’t spell, skrattar hon. VID DET HÄR laget har jag fått min nyckel och slipper ta reda på hur dramat slutar. Jag tar en dusch på rummet och sänker en öl ur minibaren innan jag ger mig ut på stan. Slår mig ner på en random tapasrestaurangs uteservering för att ta en till öl. Frågar om de tar kort. Det gör de, men bara över 10 euro. Gud. När ska tyskarna anpassa sig fullt ut till det välfungerande betalningssystemet som vi i den västerländska civilisationen enats om? Säger att jag kan ta en öl och betala 10 euro för den. Hinner inte mer innan min bokning på Grill Royal. På vägen dit får jag en deja vu. Var det inte i den här korsningen jag blev jagad av en knarklangare på cykel när jag letade efter en vintagebutik som Tommie x rekommenderat? Jo, det var det. Vilka minnen. PÅ RESTAURANGEN TRÄNGS nya och gamla pengar med sådana som jag. Posörer som är rädda för att bli upptäckta. Jag beställer en wagyuentrecote för 140 euro och ett glas côtes du rhône. Det kan tyckas dyrt för en biff, men det är en investering i självkänsla. Nästa gång man stör sig på någon kan man tänka på att man precis åt en köttbit som var dyrare än hans eller hennes pullover. Efter maten ber jag om en dry martini och får en dry martini with a twist. Sedan promenerar jag hem i skymningen. Skickar en bild till Simon. ”Bor du på hotellet?” frågar han. Vilket hotell? ”Grill Royal har just öppnat ett hotell som heter Chateau Royal, du vet väl att du inte är någon i Berlin om du inte bor där?”. NR 6, 2023 | NÖJESGUIDEN 23