Nolltretton 1
MUSIK – MUSIKKRÖNIKAN – POPKULTUREN VAR BÄTTRE FÖ
RR Sedan jag kom hem från Buenos Aires kan jag knappt längre äta kött. Inte för att det argentinska köttet var dåligt, tvärtom. För att det var så jäkla bra. Jag hade ätit världens bästa kött och efter det kunde jag inte längre nöja mig med halvbra kött. Jag tror det är samma anledning som gör att jag har allt svårare att engagera mig i musikvärlden nuförtiden. Och då menar jag inte bara musiken i sig utan hela kulturen kring musik: journalistiken, videorna, estetiken, stjärnorna, skandalerna, galorna, trenderna. För jag har upplevt popkulturen när den var som bäst: på 90-talet. En ny video på MTV var en världshändelse. ZTV dök upp. Vi hade tidningar som Expressen fredag, Aftonbladet Puls, Sound Affects och Slitz. Det såldes fanzines på varje konsert och dök upp festivaler i varenda håla i landet. Som musikälskare kände man att man var del av en rörelse. Men framförallt tror jag att det under 90-talet fanns en perfekt balans mellan gemensamma referenser och alternativkultur. Detta peakade nånstans i mitten av 90-talet, ungefär i samma veva som internet kom, vilket förmodligen inte är någon slump. Ni som är unga idag tror kanske att ni är del av en popkultur, det är ni inte. På sin höjd kan ni vara del av en nischkultur. Idag lider vi av en sådan överflödets förbannelse att det är omöjligt att hålla koll på allt som händer inom musikvärlden. Det har gjort att alla genrer har blivit alternativmusik. De gemensamma musikreferenserna blir färre och färre, och det blir allt mer vattentäta skott mellan subkulturerna. Man undrar ju vad det kommer att spelas för låtar som alla kan samlas kring på framtida 10-talsfester? Denna musikaliska fragmentisering avspeglas även i popkulturen i stort. På 90-talet var det lika intressant att läsa recensionen som att höra skivan och man såg fram mot nya rockvideos i veckor. Varför ska man göra det idag när inga längre lyssnar på samma artister? Vem ska man dela upplevelsen med? Den som känner mig vet att jag avskyr nostalgi, och denna krönika är inget sentimentalt gnäll om att det var bättre förr. Den är bara ett sakligt konstaterande att popkulturen var mer vital och intressantare på 90-talet och att det därför är svårt att bli lika medryckt idag. Har man vant sig vid en hög standard är det smärtsamt att gå tillbaka. Precis som med det argentinska köttet. /Tobias Petterson Musikredaktör Aguson Text: Tobias Pettersson Foto: David Einar fullständiga bandnamnet lyder, släppte sin senaste skiva 2014. Den hette ”Allt jag lovade”, men blev aldrig riktigt det lyft som bandet hade hoppats på. - Vi tappade våra gitarrister för ett år sedan. Det påverkade bandet mer än vi trodde och vi hade svårt att hitta nytt folk som kändes rätt. Det försenade inspelningen av skivan mycket, och så lade studion ner som vi spelade in i, säger sångaren Peter Augustsson som nu själv fått hänga på sig gitarren igen för att fylla luckan efter medlemmarna som slutat. Övriga medlemmar är Jens Lindström på keyboard och kör, Eric Krona på trummor och André Bodinger på bas. I somras riggade de upp sin utrustning på taket till en fabriksbyggnad i Åtvidaberg och spelade in en video till låten ”Han fick ingenting” som finns att se på Youtube sedan några veckor tillbaka. - Det var roligt att spela in på det där taket. Det var ett bra ställe och Joakim Sjöholm som filmade var duktig, säger Peter och berättar att de precis filmat ännu en video. Låten heter ”Försvann” och är en duett med Norrköpingsartisten Magnus Johansson, en musiker som alla i bandet har som en stor favorit. - Vi spelade in låten hos Jörgen Wärnström i Studio Lyckan och sa: Vi vill låta lite som Magnus Johansson. Då sa Jörgen: men kan ni inte fråga honom om han vill sjunga, och det lyfte definitivt låten. Och denna gång låter vi nästan exakt som vi vill låta. Det är mycket gitarrer och mycket energi. Textmässigt handlar det om en period när jag inte kunde skriva låtar. Så då skrev jag en låt om det, och det hjälpte mig att komma igång igen. SVENSK 90-TALSPOP I mitten av november ska den nya plattan komma ut, som har fått titeln ”Ut på andra sidan”. - Det är mer pop än vad vi brukar vara. jag var helt inställd på att göra en popskiva, jag har inte gjort det tidigare. Jag skrev 25 låtar och av dem valde vi ut nio. Alla i bandet har samma referenser och hade samma tanke vad vi ville göra, svensk 90-talspop med mer elgitarrer och mer keyboard. - Det är generellt högre tempo än tidigare. Vi har en lugn låt på skivan, och det är en indiedänga som ballar ur på slutet. Nu låter är tillbaka med ny platta Det har varit rotation på bandmedlemmar och musiken har blivit poppigare. Nu är Linköpingsbandet Aguson aktuella med en ny singel som följs av ytterligare en inom kort - och ett nytt album i november. Aguson & Stormen, som det det så som jag alltid velat låta men aldrig fått till tidigare. Även texterna är mer pop nu. Jag har aldrig jobbat så mycket med texterna som nu. Förut sa folk: Du vill säga så mycket. Nu har jag skalat ner mycket mer för att få fram kärnan. Det jag förut försökt säga med tjugo ord i långa berättande countrytexter säger jag nu med tio ord. En poplåt kan inte vara åtta minuter och ha 30 verser. I augusti hade Aguson spelningar i Linköping, Kumla och Laxå, och under intervjun har Peter febril SMS-kontakt med sina bandpolare för att få till en spelning på Live at Heart i Örebro. När skivan släpps kommer det att bli en del radiospelningar och bandet kommer även att ha en releasefest på en rockklubb i Linköping. - Hela grejen är att komma ut och spela, det är det som allt handlar om. Jag är så sjukt peppad på att få komma ut och spela i landet, säger Peter och beskriver nya skivan som en nystart för Aguson & Stormen. - Det känns som att vi är mer fokuserade nu. Ambitionen är att vara ett strå vassare, att ta upp allt en nivå och göra det på riktigt. Det känns som att det är våran tur nu. 38 NOLLTRETTON