Nöjesnytt Växjö 1
ADIOS, GLEN En av countrymusikens största stjärno
r genom alla tider, Glen Campbell – känd för hitlåtar som Rhinestone Cowboy, Wichita Lineman, By the Time I Get To Pheonix och Gentle On My Mind – diagnostiserades med Alzheimers sjukdom för sex år sedan. I den fantastiska och rakt igenom gripande dokumentärern I’ll Be Me (finns på Netflix) får vi följa Glen och hans resa genom det tragiska sjukdomsförloppet, som nu har nått sista fasen. Men Glen ger inte upp och i juni släpps han allra sista album, med den talande titeln Adios. Hustrun Kim Campbell berättar att inspelningen av albumet inte var helt smärtfri: –Glens förmåga att spela, sjunga och komma ihåg låtar försämrades hastigt efter hans diagnos 2011. Plötsligt kändes det bråttom att få in honom i studion en sista gång för att fånga magin som fanns kvar. Det var nu eller aldrig. Det fanns stunder då Glen knappt kunde minnas orden han sjöng, skriver hon i en text som följer med albumet. Förutom parets barn, Ashley, Shannon och Cal medverkar även Willie Nelson och Vince Gill på plattan, som att döma av förhandslyssningen blir ett högst värdigt avsked. NYPSALM FRÅN OSKAR Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. Det verkar gå en trend i att använda sig av spirituella inslag inom populärmusiken just nu och Oskar Linnros har som vanligt känselspröten ute. Men nya singeln Psalm För Skolgårdar framstår inte som någon nyck för att vilja haka på det senaste, utan är istället en sagolikt vacker visa som, om Gud vill, om några år kommer att bli en lika självklar del av skolavslutningen som Den Blomstertid Nu Kommer. Oskar Linnros är inte längre bara en popstjärna, han är en kompositör och ett jävla geni. CHRIS STAPLETON FÖR FULL HALS Först var det Sturgill Simpson och sedan Chris Stapleton. Båda har utmålats som countrymusikens räddare och båda har belönats med både Billboard-ettor och Grammystatyetter. Även om jag personligen föredragit Simpson bevisar Stapleton med eftertryck på nya singeln Broken Halos att countrymusik i mångt och mycket handlar om sången och rösten – och röst har han, den gode Chris. På rosade debutalbumet The Traveller övergick det emellanåt nästan till vokalakrobatik, och därför känns det lite mer återhållsamma anslaget här ganska befriande. Och det går inte att ta ifrån honom att han är en av countryns just nu bästa låtskrivare heller. HARRY HAR STIL Jag måste erkänna att jag var omotiverat svag för One Direction när det begav sig. De kändes alltid lite smartare i sina val av låtar och samarbetspartners och kärleken till musikhistorien lyste alltid igenom i små, små produktionsdetaljer. Harry Styles var den enda medlemmen som var cool på riktigt och när han nu gör solodebut gör han också tvärtemot de andra medlemmarna. Istället för den vanliga pop/r’n’b-hybriden vänder sig Styles till sina rötter i britpop, då framför allt The Verve, och gör storslagen och – om än ovanligt välproducerad – indiepop. Låten Sign of the Times ska inte förväxlas med Princes mästerverk, men den gör ändå skäl för sig på topplistorna 2017. MUSIK ÄR BÄST LIVE Paradox: jag har alltid älskat livemusik, men jag har aldrig riktigt gillat liveskivor. Åtminstone inte förrän på senare år. Visst sov jag med Kiss Alive under huvudkudden i femman och visst spelade jag sönder Frampton Comes Alive – alla dubbelliveskivors moder – men jag föredrog alltid låtarna i studioversionerna. Samtidigt finns det något lite magiskt över de bästa liveskivorna och – inspelningarna, något som banden och artisterna aldrig lyckats förmedla genom studion; en gammal klyscha så god och så sann som någon. Nåväl, i en tid då liveskivan fört en alltmer tynande tillvaro har i alla fall Spotify tagit sitt ansvar genom sina Spotify Sessions, där man kan höra även alldeles nya artister, inte bara de gamla dinosaurierna, i livs levande livet. Gubbe som jag är tänkte jag dock lista mina fem dubbellivealbum-favoriter här, så ni slipper undra: • THE BAND – THE LAST WALTZ (1978) • DEEP PURPLE – MADE IN JAPAN (1972) • VAN MORRISON – IT’S TOO LATE TO STOP NOW (1974) • TOWNES VAN ZANDT – LIVE AT THE OLD QUARTER, HOUSTON, TEXAS (1977) • J. GEILS BAND – BLOW YOUR FACE OUT (1976) FLEETWOOD BUCKINGHAM MCNICKS Klassiska popbandet Fleetwood Mac har gjort fler klassiska album än de flesta klassiska popband gjort och för något år sedan verkade ännu ett vara på gång. Men Stevie Nicks, den nymfliknande divan som fått stå som estetisk symbol för bandet, hade inte lust. Men den kreativa motorn, tillika Nicks gamla ex, Lindsay Buckingham går inte att stoppa när han varvat igång låtskriveriet och som väl var kände Christine McVie, den andra kvinnliga femtedelen av Fleetwood Mac, samma sak. Resultat blev inte ett nytt bandalbum, utan en duoskiva under namnet Buckingham McVie och det hela låter…helt ok. Men det är ingenting mot det makalösa album Buckingham och Nicks gjorde redan 1973, innan de gick med i Fleetwood Mac. Skivan har aldrig getts ut på CD och om man lyckas hitta den på vinyl går den loss på sina rara hundralappar. Plattan är en sorts blueprint för duons debut med Fleetwood Mac (som heter just så) två år senare och redan här finns de karakteristiska kännetecknen på plats, både vad gäller Buckinghams låtskrivande och Nicks sångstil. 88 | nöjesnytt