Nöjesguiden Malmö 1
”ROCK LÅTER SÅ JÄVLA FULT” I augusti släpper han
album och gör sommarens enda spelning på Way Out West. Hurula berättar om nya albumet Existens, om när Iggy Pop skrek åt honom och varför denna skiva kanske blir hans sista. TEXT: NILS HIDEMARK FOTO: PER KRISTIANSEN D et finns ett uttryck inom sociologin, habitus, som innebär att din uppväxtmiljö kommer att forma ditt sätt att tänka, föra dig och till och med ditt tycke och smak. Det innebär lite hårdraget att om du växt upp med bruna bönor och fiskpinnar så kommer du förmodligen att fortsätta tycka att det är manna från himlen även när du blivit Bitcoin-miljardär. Sedan urminnes tider har detta koncept fungerat som kreativt sprängstoff – vare sig du är Jenny from the block eller lovsjunger Sweet home Alabama. Håkan Hellström har byggt sin karriär på att recitera Göteborgs gula sidor. Alex Schulman har skrivit 40 böcker om sina släktingar. Ni fattar. DET GÅR ENLIGT teorin med andra ord inte att fly från sitt arv. Få artister har dock låtit uppväxten vara så central i sitt skapande som Robert Hurula. I över ett decennium har hans musikaliska uppgörelser med uppväxten förfört såväl frustrerade tonåringar i bruksorter som övervintrade panda-popare och har, om än kanske lite motvilligt, gjort honom till rockstjärna med det svenska folket. HANS NYA ALBUM Existens släpps i början av augusti och sammanfaller med hans enda spelning för sommaren. Två singlar, Ett annat språk och En döende planet är redan ute, och hintar om att det precis som på de tidigare skivorna även denna gång rör sig om ett stycke paketerad angst – även om detta paket verkar vara inslaget i lite glansigare papper. Men lika explosiv som han är på scen, lika fåordig är han i PR-sammanhang. Det är därför med viss spänning som jag tar mig till skivbolagets kontor för att träffa honom. NÄR JAG KOMMER in i rummet sitter Hurula nersjunken i en coffee table-bok om grafisk design. Vi hälsar, och sedan sjunker han in i boken igen. Han fastnar framför en sida med omslaget till Joy Divisions Unknown pleasures, med de ikoniska radiovågorna i svart och vitt. – Det blir inte bättre, säger han. OM EN DRYG timme ska han iväg, och jag noterar resväskan bredvid honom. Den är fylld med bläck, nålar och en tatueringsmaskin. Ikväll ska han gadda branschfolket på skivbolagets fest. – Det var länge sedan jag gjorde något sånt här, men jag ritade upp tjugo schabloner inför ikväll. Men jag hoppas att någon kör en spontantatuering senare på kvällen. I OCH MED att Existens släpps om ett par månader har han ännu inte förberett sig på att prata om albumet. Men eftersom det ska bli en intervju bestämmer vi oss för att göra ett försök. – Jag har inte sagt det här innan, men jag tänkte redan innan jag började spela in den att min nästa skiva kanske skulle bli min sista. Jag har gjort ganska många skivor på kort tid och det har varit roliga projekt, men i efterhand har jag känt att det kanske har handlat mer om projektet än något som jag ska leva med. Denna gång tänkte jag att om det inte blir några fler skivor så får det här duga. Allt jag önskade att jag hade gjort ordentligt tidigare ville jag göra nu. Känner du ofta så efter att du är färdig med en skiva? – Ja, det känns alltid så. Den dagen man bara är nöjd med sin senaste skiva finns det ingen anledning att göra en till. Jag är heller aldrig nöjd med min egen insats. Men det brukar också märkas på hur många låtar från skivan vi spelar live sedan. Från de senaste har det varit kanske en eller två som jag fortfarande gillar, men det känns som att det är fler från denna skiva som kommer att hänga med. Eller, jag lurar mig själv att det är annorlunda denna gång! EFTER ATT LÅTARNA hade fått ligga och långputtra likt en tonkotsu-buljong var inspelningen snarare som att slänga ner ett paket Samyang ramen i kastrullen. Bandet fick lära sig låtarna på en vecka för att sedan kastas in i studion och spela in dem på kort tid. – Jag hade suttit med alla demos och spelat in alla instrument själv gång på gång i ett och ett halvt år. Jag kände att jag höll på att bli galen ibland. Därför bestämde jag mig för att spela in allt live med sång, bas, gitarr och trummor på två dagar tillsammans med mina vänner. Jag ville att det skulle finnas spontanitet i det. Vi spelar inte efter metronom, och det är rätt svajigt och löst egentligen. Det hörs på vissa ställen, och jag tyckte att det kändes rätt uppfriskande. – Jag tycker att det känns skitviktigt att ha gjort det på det här sättet. Jag börjar bli så trött på musik som inte har ett temperament. Det kanske är för att jag blir äldre, men när jag hör ny musik så tycker jag inte att det känns som att någon är peppad på att refrängen kommer. Det är bara vers, refräng – och sedan är låten slut liksom. Du har ju rötter i punken. Går det att ta ränderna ur tigern? – Jag tror att hur mycket jag än försöker så har jag gjort tusen spelningar på golv, fester och vardagsrum. Så jag behöver inte anstränga mig för att det ska bli punkigt. Snarare behöver jag anstränga mig för att det inte ska bli punkigt. Att jag inte skriker för mycket när jag sjunger och så. Fastnar du lätt i detaljer? – Ja, men det handlar kanske inte om perfektion, utan snarare att få till en viss känsla. Perfektion kan ju vara väldigt väsensskilt. Det är ju inte samma för en bluesmusiker på 50-talet som det är för Max Martin tänker jag. – Precis. Perfektion kanske är något man får gåshud av, och då handlar det inte om hur korrekt det utförs. HURULA HAR TIDIGARE uppmärksammats för sina socialrealistiska texter. Inte minst återkommer han till uppväxten i Luleå, en tillvaro som han även berättat om i ett uppmärksammat sommarprat och som har varit allt annat än trygg. – Det är ingenting jag har planerat egentligen. Men jag har haft det lite svårt på olika sätt, och kanske känt mig missanpassad. Men man skjuter ju sig själv i foten ibland också, och tänker att om man inte skulle sjunga om just de här sakerna så kanske det skulle vara mer kommersiellt. Men det är vanlig musik jag gör. Om du sjunger en refräng och sen kommer en vers och en refräng igen, är det ju en poplåt. Du har vunnit Årets rock på Grammisgalan tre gånger och nominerats fler gånger än så, men du ser ändå dig själv som en popartist? – Rock låter så jävla fult. Vad är rock egentligen? Då tänker jag typ på band som Creed och Nickelback. Årets Rock’n’roll hade känts skönare, för det svänger liksom lite mer. Men de får kalla mig vad de vill, och vill de ge mig ett pris så tackar jag och tar emot. ÖVER TIO ÅR har gått sedan debuten Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för, och även om mycket är sig likt har han hittat ett sätt att förhålla sig till sitt skapande. – Jag var lite ovan i början att skriva om så privata tankar i en låt. Att skriva en text och sjunga den blir så bagatelliserat på något sätt. Det är ett sådant jävla förminskade av en allvarlig händelse, vilket jag tycker är ganska skönt. Men samtidigt är jag lite rädd för att veta exakt hur det går till när man skriver en låt. Jag hittade 51 sidor med text i min drive-app till låten En döende planet. Jag läste och kände, ”gud det här ser ju ut som att jag är mentalsjuk”. Det var nästan samma text på alla sidor, som jag bara hade gjort små ändringar i. Jag insåg då att jag hade börjat skriva på den för länge sedan, men att den inte kändes rätt förrän nu. Leonard Cohen skrev väl typ 80 verser till Hallelujah? – Okej, fast skillnaden är att alla 80 av hans verser är bra. NR 5, 2025 | NÖJESGUIDEN 39