NG Malmö 1
SOMLIGA GÅR I TRASIGA SKOR PÅ ETT SJUKHUS i Stock
holm ligger Cornelis Vreeswijk för döden. Han intervjuas av vännen Git Magnusson som spelar in samtalet. Medveten om sitt öde vill han slutföra sin sista skiva Till Fatumeh – Rapport från de osaligas ängder.... TOM ALANDHS DOKUMENTÄR från 1997 och Amir Chamdins spelfilm från 2010 gav en bra bild om Cornelis Vreeswijks liv. För att ha letat så pass mycket i arkiven upprepar Magnus Gertten i sin nya dokumentär en del fakta som Alandh eller Chamdin redan berättat - som arbetet på Beckomberga mentalsjukhus, skivbolaget Metronome eller det ökända mötet med transsexuella. Han hade gärna fått gräva ännu djupare. FUNGI I DEN SVENSKA ekothrillern Fungi har en dödlig svamporganism utrotat majoriteten av mänskligheten, vilket lämnat världen i ruiner. En grupp forskare söker desperat efter ett botemedel för att stoppa smittspridningen en gång för alla – men andra överlevare står plötsligt i deras väg, och tror sig veta bättre hur svampens effekter ska bekämpas. FILMEN KASTAR IN oss i denna dystra verklighet genom en klyschig öppningssekvens där information delges genom nyhetsreportage. Det är lika nyskapande som det låter, det vill säga inte alls. Samma gäller för flera andra schablonartade aspekter i Fungi, vars manus är slarvigt ihopkastat och idéfattigt. Potentialen för en någorlunda underhållande skräpfilm finns, men dessvärre omfamnas inte B-rulle tonaliteten nog. Istället tar sig filmen för seriöst – man skrattar inte med den, utan åt den. ATT FUNGI DESSUTOM försöker vara större än dess låga budget tillåter gör det mer skrattretande, för snarare än att verka ambitiöst tycks det att filmskaparna tagit sig vatten över huvudet. Det bjuds på eldstrider och båtjakter, men det hela framstår billigt, präglat av rekvisita som påminner om leksaker och frenetisk klippning vars enda syfte är att dölja det låga produktionsvärdet. BERÄTTELSEN PÅSTÅS UTSPELA sig i ett postapokalyptiskt Sverige, men det känns inte av. Snarare tycks det vara ett levande rollspel där deltagarna inte verkar särskilt engagerade. Alltsammans resulterar i en total blunder, som utan tvivel är en av årets sämsta produktioner och ett steg i fel riktning för svensk genrefilm. RIKARD GUNNARSSON MEN NÄR GERTTEN låter Cornelis kvinnor komma till tals så bränner det till. Flera är borta men deras röster finns kvar, vackert och respektfullt bildsatta med svartvita foton och journalfilmer. Det var i sångerna Vreeswijk hyllade kvinnorna, många gånger de som levde i marginalen. Bland annat just Fatumeh, eller Fatima, som medverkar. Numera konstnär. HAN VAR EN svår person som ändå såg människorna omkring sig. Och även om de medverkande inte målar upp ett helt igenom trevligt porträtt blir Cornelis som person mer mänsklig än någonsin med sina brister och fel. Somliga går med trasiga skor tillför kanske inte alltför mycket men vid sidan av det som redan sagts är den nya dokumentären ett intressant tillägg i den mångbottnade vissångarens liv och leverne. ANDREAS HEILBORN NR 12, 2023 | NÖJESGUIDEN 49