Nöjesnytt Malmö 1
Nöjesnytt Malmö VIMMEL.NU
Nöjesnytt Malmö TREND
Nöjesnytt Malmö NOTISER
Nöjesnytt Malmö TEKNIKPRYLAR
Nöjesnytt Malmö RECENSIONER SIONERBIORECENSIONERRE
CENSIONRECENSIONERRECENS THE OTHER WOMAN Regi: Nick Cassavetes Med: Cameron Diaz, Leslie Mann, Kate Upton med flera THE LUNCHBOX I rollerna: Irrfan Khan, Nimat Kaur, Nawazuddin Siddioui med flera Regi: Rithesh Batra nnnnn Brukar du ta med matlåda till jobbet? När det vankas lunch bland tjänstemännen i indiska Bombay är det också matlåda som gäller. Men glöm det där med uppvärmda rester i en plastlåda. Där levereras rykande varm, nygjord mat direkt hemifrån. (Om man har tur och har en hemmafru vill säga). Genom ett oerhört intrikat system hämtas matlådorna upp vid köksdörren, forslas med cyklar, kärror och tåg över hela miljonstaden, ända fram till skrivbordet. Självklart hämtas den tomma lådan och forslas hem hela vägen till frugan igen. "Vi gör aldrig fel, det har kungens män från Harvard varit här och undersökt", säger en mycket stolt matleverantör i filmen. Men han har fel. Ett misstag har det blivit. I "The lunchbox" levereras en matlåda från Ila, en frustrerad och matlagningsälskande fru, till Sajaan som inte är hennes likgiltige äkta make, utan en helt annan man. En delikat brevväxling, i nanbrödsdelen av den mångbottnade matlådan, tar vid. Kontakt uppstår och en ny mening med tillvaron växer fram. "The lunchbox" innehåller inga ingredienser man inte smakat på förut men med den extra indiska kryddan glömmer man snabbt av Nora Ephron-referenserna som vill göra sig påminda. Mitt emellan humoristiska infall och plötsliga bråddjup av svart livsgrubbel framträder två rollfigurer som går från att vara rätt endimensionella till mycket blodfyllda personligheter. Två själar, ständigt omgivna av ett myller av andra människor men ändå helt ensamma, finner en gemenskap och det är väldigt fint skildrat. Filmen hade tjänat på att kortas cirka en kvart men den kan absolut rekommenderas för alla som söker något matigt och intelligent att måbra-mysa till. Den taktiske bokar även bord på närmaste indiska restaurang efteråt, för det kommer garanterat att vattnas i munnen av all matlagning. MIRANDA SIGANDER DET ANDRA HEIMAT Regi: Edgar Reitz Med: Jan Dieter Schneider, Antonia Bill, Maximilian Scheidt med flera. nnnnn Den tyske filmaren Edgar Reitz har ägnat de senaste fyra decennierna åt att teckna sitt hemlands historia i mastodontserien "Heimat". Med sina 52 timmar film (i 30 tv-avsnitt) har "Heimat"-trilogin blivit synonym med det långa formatet ("rena rama Heimat" lyder ofta domen när en film passerar tvåtimmarsstrecket). Men serien har också älskats av många för sitt poetiska berättande, och för hur den skildrar den tyska 1900talshistorien genom att följa en familjs öden i en liten by på den tyska landsbygden. Nu kommer den första "Heimat"-filmen som gjorts direkt för bioduken. Under fyra timmar (inklusive paus) får vi följa smedsonen Jakob Simon i 1840-talets Schabbach (samma by som i originaltrilogin). Han är en särling som förlorar sig i sina böcker, och drömmer om att göra som många av sina landsmän: emigrera till Brasilien. Och det är Jakob, spelad av debutanten Jan Dieter Schneider, som är filmens största problem. Med sina barnsliga svärmerier och sin ständiga arbetsflykt (i en miljö där hårt arbete är en förutsättning för mat på bordet) är han så kopiöst irriterande att fyra timmar i hans sällskap känns som åtta. Att hans grubblerier dessutom skildras med en sådan övertydlighet och monoton upprepning gör förstås inte saken bättre. Det finns andra rollfigurer som gör starkare intryck. Jakobs bror Gustav är en stabilare sort men spelas med fina nyanser av Maximilian Scheidt. Antonia Bill gör Jettchen, flickan som båda bröderna faller för, till en lätt anarkistisk figur som tvingas in i fållan. Liksom tidigare blandar Reitz svartvitt och färg, men här syns det senare bara i korta glimtar: en vacker agatskiva som reflekterar ljuset i solnedgångsfärger, ett äng översållad med små, blå blommor. Och det svartvita är inte av det kontrastrika, "konstnärliga" slaget - snarare en jämntjock gråhet som effektivt slår sönder alla illusioner om det romantiska bondelivet. Det är skickligt gjort, men sövande. Den tyska undertiteln till "Det andra Heimat" översätts till "krönika över en längtan". För mig blir det en längtan efter filmer som klockar in på 100 minuter blankt. KARIN SVENSSON 42 | nöjesnytt POMPEII I rollerna: Kit Harington, Kiefer Sutherland, Carrie-Anne Moss med flera Regi: Paul WS Anderson nnnnn "Nämen, se där fajtas Jon Snow med Jack Bauer". Om du kan din "Game of thrones" respektive "24" kan denna reflektion dyka upp som en mental livlina ut ur den sega sörja som kallas "Pompeii". Året är 79 efter Kristus och i romarriket är det gladiatorspel och folkmord som gäller. När kelterna slaktas överlever en liten spoling, som nästan omedelbart blir upptagen i slavhandel. Som vuxen får han artistnamnet Kelten (Kit Harington) när han kämpar sig fram som gladiator. Han forslas till den lilla staden Pompeji på randen till Vesuvius. Där faller han för den vackra köpmansdottern Cassia (Emily Browning), som också är inspanad av av romaren Corvus (Kiefer Sutherland), bara något dygn innan det börjar mullra oroväckande från vulkanen. Detta låter kanske som en given hit, en "Gladiator" korsat med en redig katastroffilm. Det kan väl inte gå fel? Jodå. Filmen, i regi av "Resident evil"-fantasten Paul WS Anderson, är nästan magiskt ospännande. Varenda scen verkar ha nagelfarits med en liten nitisk dammsugare som för att garantera att allt eventuellt raffel avlägsnats direkt. Här begravs tidigt alla ambitioner att beröra publiken med rapp dialog, älskvärda karaktärer och annat viktigt. Inte ens i actionscenerna tänder det till. Märkligt, just fräcka stridscener brukar vara Paul WS Andersons trumfkort. Kvar, förutom funderingar på vem som skulle vinna i en fajt mellan en fantasyhjälte och en hemlig agent, finns Kit Haringtons kropp. I intervjuer har huvudrollsinnehavaren berättat om hur han tränat så mycket för att bli gladiatortajt att han drabbats av förvrängd kroppsuppfattning. Tveksamt om det var värt det, så här i efterhand. Men hans kropp får onekligen jobba hårt. Den blir nästan dränkt, konstant boxad på samt piskad. Men inte ens en superkropp kan maskera faktumet att det måste vara roligare att se lava torka än den här filmen. MIRANDA SIGANDER nnnnn "The other woman" har marknadsförts som "årets stora tjejfilm" och visst har handlingen potential att uppfylla det löftet. Cameron Diaz spelar den ursnygga singelkvinna Carly som efter många misslyckade kärleksäventyr träffar Mark (Nikolaj Coster-Waldau), en riktig drömprins. Tror hon. I själva verket har Mark både hustrun Kate (Leslie Mann) och en 22-årig älskarinna (Kate Upton) att förlusta sig med. Han är en charmör av så stora mått att han i en scen säger sig ha fått "fler rumpor än en toalettsits". Det dröjer fram till halva filmen innan intrigen tar fart. Carly och den knasiga hustrun Kate träffas, blir vänner, blir ovänner, blir vänner igen och bestämmer sig för att leta upp älskarinnan Amber. De tre bedragna kvinnorna bestämmer sig för att hämnas, och nu börjar det hända saker. Det smids ränker ackompanjerat av "Mission impossible"-musik och Mark råkar ut för skolbokens alla knep, som laxeringsmedel i dricksglaset och hårborttagningsmedel i schampoflaskan. Det finns en scen i filmen som faktiskt lockar till skratt, men som helhet är "The other woman" en rätt bedrövlig komedi. Stjärnan Cameron Diaz verkar oinspirerad och trött och hon får inte hjälp av manuset, som är fyllt av återanvända skämt. Då och då dyker rapstjärnan Nicki Minaj upp i en stereotyp roll som skvallerglad sekreterare. Den enda som egentligen håller filmen ovanför ytan är Leslie Mann, som med sin utstrålning och komiska tajming lyckas engagera i rollen som Kate. I en scen i början av filmen säger hon till sin man att hon skulle vilja resa till ett "hjärnläger" för att träna sin intelligens. Det är kanske dit som manusförfattaren borde åka. KARL DALÉN