Nöjesnytt Växjö 1
På isen är han den tuffa, hårda och fysiska Växjö
Lakers-backen som aldrig backar undan. Hemma är han den lugna familjepappan som leker med barnen, vandrar i skogen och älskar att plocka svamp. Daniel Rahimi trivs med sitt dubbelliv. Många upplever att de är olika som personer hemma och på jobbet. Det skriver Växjö Lakers-backen Daniel Rahimi under på. Den stora och respektingivande backen kom till klubben inför förra säsongen och blev snabbt en publikfavorit tack vare sitt uppoffrande och fysiska spel. Varje gång Daniel Rahimi delade ut en propp – det hände ofta – så jublade publiken i Vida Arena. – Att jag blev en publikfavorit är inget jag tänker på utan jag försöker bara spela mitt spel, men kan jag ge något tillbaka till publiken så är det kul. De uppskattar inte bara snygga mål utan uppoffrande spel också. Alla spelar uppoffrande, men jag har en förmåga att sätta mig i situationer där jag kanske måste göra det oftare än andra, säger han. Han är mindre uppskattad hos motståndarna och andra supportrar, och är den där spelaren som alla älskar att ha i sitt lag men som ingen vill möta. – Spelar man fysiskt och är jobbig att möta så blir man sällan omtyckt av motståndarna, men jag gör vad som krävs för att vinna. Den som ser hockeyspelaren Daniel Rahimi ser en storvuxen bjässe som inte lägger fingrarna emellan. Utanför isen är Daniel Rahimi någon helt annan. Det sägs att de tuffaste spelarna på isen är de snällaste vid sidan om, och det är en beskrivning som passar in på 31-åringen. – Jag vet att man brukar säga så och jag vet inte om det är en stereotyp, men jag kan inte annat än att vara mig själv. På isen vill jag bara vinna. Jag gör allt jag kan för att nå dit. Jag har jobbat på ett visst sätt för att ta mig dit jag är idag och det har krävts att jag spelat fysiskt. Det är en av mina styrkor som ishockeyspelare. Jag har inget behov av vara sådan hemma, där kan jag vara mig själv och jag har alltid varit en lugn person, säger han. Hemma är han pappa till de tre döttrarna Flora, Edith och Ellen, och familjelivet upptar all tid utanför ishockeyn. – Jag har inte så många andra intressen och jag umgås hellre med familjen än gör något annat. Nu har vi ett stort projekt eftersom vi ska skaffa en kattunge, så det kommer bli fullt upp, säger han och spricker upp i ett leende. – Jag trivs väldigt bra med familjelivet. Barn ger så mycket tillbaka. När man får barn så lägger man över fokus från sig själv till någon annan, och det är nyttigt. Det har påverkat ishockeyn också, där har jag insett att allt inte bara handlar om mig själv utan att vi är ett lag som ska vinna tillsammans. Som en familj. Familjen betydde extra mycket förra vintern när Daniel Rahimi blev avstängd två gånger efter tacklingar och smällar som bedömdes vara över gränsen för det tillåtna. Avstängningarna blev en tankeställare. – Just vid de där tillfällena kände jag mycket skam, men med tiden så har jag reflekterat över vad som hände och vad jag kan förändra. Det går inte att gå runt och tycka att andra gjorde fel utan jag har tittat på mig själv. Vad jag kunde gjort annorlunda. Jag har tagit lärdom men det finns inga garantier för att det händer igen, men däremot kan jag minska risken att det upprepas. Under tiden när det hände så var det skönt att ha familjen hemma och att ha fullt upp med barnen, det gjorde att jag inte hade tid att grubbla så mycket. Nästa år är det dags för äldsta dottern att börja skolan, men Daniel Rahimi har inte börjat tänka på att flytta hem till Umeå riktigt än. – Jag har aldrig varit en människa som tänker speciellt långt in i framtiden. Jag kan bara påverka det som händer nu så får vi se vad det leder till i framtiden. Jag lever här och nu, trivs väldigt bra i staden Växjö, vi har en superrolig uppgift som hockeylag och jag uppskattar vardagen med min familj. Ser man för långt fram tror jag man tappar fotfästet i nuet, säger han. – Samtidigt så är det mer komplicerat att flytta nu med hela familjen och ju äldre barnen blir desto svårare blir det. Innan har jag haft mig själv och min sambo att ta hänsyn till, nu måste varje beslut om framtiden vara noggrant genomtänkt. Samtidigt är det fantastiskt att ha andra att ta hänsyn till, att ha en familj. Hemstaden Umeå kallas björkarnas stad och Daniel Rahimi är en friluftsmänniska som gillar att fiska och vara ute i skogen. Han älskar att plocka svamp. – Det blev inte så många turer i skogen ifjol när yngsta dottern var så liten, men jag hoppas komma ut mer i höst och hoppas det blir ett bra svampår. Jag har inte hittat några bra ställen i Växjö ännu, men letar. Det är roligt. Som en skattjakt, säger han. – Jag gillar att laga mat också och använder gärna svamp. Jag gillar att hitta på rätter, gärna någon gryta med svamp eller en kantarelltoast. Nu väntar jag bara på att barnen ska börja gilla att äta svamp också. Daniel Rahimi kom till Växjö Lakers för att vinna en titel, något han inte lyckats med under sina tretton säsonger innan dess. Målet nådde han i våras när Växjö Lakers vann SMguld för andra gången i klubbens unga historia. Men han är inte nöjd för det. 10 snabba… ÄTER HELST: Råbiff. DRICKER HELST: Vatten. BÄSTA FILM: Pianisten. SENASTE BOK: Liv 3.0 av Max Tegmark. LYSSNAR PÅ: Poddar. FRITIDSINTRESSEN: Familjen. KAN EJ VARA UTAN: Familjen. SER UPP TILL: Folk som vågar säga ifrån. BÄSTA MED VÄXJÖ: Vida Arena. SAKNAS I VÄXJÖ: Bra svampställen. – Nu vill jag ha en titel till, säger han. – För mig var det stora målet att vinna ifjol, men jag kände direkt när vi vunnit att jag ville vinna igen. Att känna den där glädjen och få dela den med så många var fantastiskt. Det vore stort att få uppleva det igen, även om jag vet vilken energi och tid som krävs för att lyckas. Det gäller att anta utmaningen igen, även om det kommer vara lika svårt, eller till och med ännu svårare, i år. Vi kommer hålla hög nivå den här säsongen också och har inget annat mål än att vinna igen. När SM-guldet var i hamn i våras så valde Daniel Rahimi att raka av sig sitt stora skägg. Nu, lagom till den nya säsongen, så är skägget tillbaka igen. – Jag har alltid haft lite skägg men ifjol sparade jag ut lite längre. Jag sa tidigt att jag skulle raka av mig det direkt efter säsongen. När jag gjorde det så grät en av mina döttrar i en timme, min sambo Linda blev besviken och ingen kände igen mig när vi skulle fira SM-guldet på Stortorget. Jag blev besviken själv också. Det kändes inte som att jag var mig själv. Nu har det fått växa ut igen och jag behåller det ett tag. Men om det blir SM-guld igen... – Då ryker det nog, det är dumt att bryta en vinnande tradition, haha. I TEXT: JONAS GUSTAVSSON FOTO: JONAS LJUNGDAHL