GLAS 1
/ GLASPROFILEN / Tristan Hidalgo ” JAG FICK TIDIG
T LÄRA MIG ATT DANSA FOLKDANS OCH SPELA OLIKA INSTRUMENT. Tristan Hidalgo växte upp i staden Huancayo i centrala Peru som ligger 3 300 meter över havet. Text: Lena Gustafsson Foto: Sören Håkanlind För Tristan Hidalgo finns det ett före och efter den där händelsen i Amazonas djungeln som ägde rum för knappa tjugo år sedan. Det han då var med om kom att förändra hans liv på alla plan, men låt oss ta det från början. Tristan växte upp i staden Huancayo i Peru i en familj där musik hade en central plats. — Jag fick tidigt lära mig att dansa folkdans och spela olika instrument, berättar Tristan. Efter avklarade gymnasiestudier i Peru tog äventyrslusten honom till Europa och Sverige. — Jag har bott i Sverige sedan 1994, så i mer än trettio år nu, säger han och ler. Den första tiden arbetade jag inom vården samtidigt som jag hade ett band som hette Antara som spelade sydamerikansk musik. Jag hade långt hår och när vi uppträdde bar vi västar med vävda mönster i starka färger. Vi spelade i olika sammanhang och förekom även i olika reklamfilmer, bland annat för ett flygbolag, minns Tristan. Därutöver framträdde bandet på musikfestivaler både i Sverige och Europa och tillhörde även gatumusikanterna på Sergels torg i Stockholm som många minns och saknar, vilket man kan höra mer om i Sveriges Radios P2-dokumentär ”Panflöjtsorkestern på Sergels torg”. 70 GLAS 1.2025 Märkligt sammanträffande Trots att han levde ett bra liv i Stockholm och uppnådde viss berömmelse som musikant kände Tristan en längtan efter att utforska både sig själv och andra kontinenter. Som backpacker begav han sig ut på en resa som varade i över ett år och efter att ha rest runt i Europa besökte han både Indien och Sri Lanka. Vidare begav han sig till Mexiko och fortsatte därifrån söderut via sin barndoms Peru ända ner till Argentina och det är nu vi närmar oss händelsen som kom att bli en vändpunkt i hans liv. — Jag befann mig i en sömnig by i den peruanska delen av Amazonas när någon plötsligt klappade mig på axeln och på svenska hälsade med ett ”tjena”. Förvånad, för att uttrycka mig milt, vände jag mig om och tittade in i en leende mans ansikte. ”Känner du inte igen mig?” frågade han. Sent om sidor föll polletten ner och jag förstod att det var en man som hade spelat med mig och bandet i Stockholm för femton år sedan. På den tiden var han utbytesstudent och pluggade i Uppsala. Han berättade att när han var klar med sina studier hade han återvänt till Peru och blivit schaman likt sin far, farfar och övriga förfäder. Han frågade mig vad jag gjorde i djungeln och jag svarade att jag var ute på en lång resa. Jag kände mig perplex över det märkliga sammanträffandet. >