Kingsize 1
barndomsvän. Hans hiphopbakgrund är lika gedigen
som resten av Labyrintgängets – ”han brukade breaka i Gottsunda centrum”, minns Aki – även om hans utgångspunkt är teater och film snarare än rap. Jag når honom på telefon kvällen innan intervjun med Aki. – Innan ”Bra där!” brukade jag alltid tänka: hur smugglar jag in hiphop i den här föreställningen, i stället för att tänka att föreställningen helt kunde utgå från hiphopen, säger Affe Ashkar. Varför tänkte du att man inte kunde göra en hundraprocentig hiphopföreställning? – Det finns fortfarande ett visst motstånd mot hiphop i de här finrummen. Jag har all respekt för Strindberg och Fröken Julie, men jag tycker att man ska fundera på vad teatern ska vara och vilka berättelser som saknas. – Musik och teater är släkt. Ta en rappare som Aki. Han är den tyngsta vi har. Han rappar i bilder och berättelser. Han är vår tids Strindberg, lägger han till. ”Vår tids Strindberg”, jag antecknar det i marginalen, bollar det vidare till Aki när jag når honom på telefon dagen efter. – Haha han får lugna ner sig, skrattar Aki när han hör jämförelsen. Idén till ”Bra där!” har Aki haft i bakhuvudet länge, men det var först när Uppsala stadsteater kontaktade honom, Sai och Dajanko om att göra en Labyrint-pjäs som det verkligen började ta form. – Affe hade snackat med teatern som hade en idé om att göra en föreställning om Labyrint som grupp, men vi kände oss inte så taggade på den grejen. Det kändes mer aktuellt att skriva en egen berättelse – så då gjorde vi det, säger Aki. I stället för en nostalgitripp down Labyrint lane ville Aki skriva en berättelse som handlade om livet omkring dem. Personerna, platserna och händelserna. Inspirationen hämtades från egna upplevelser men berättelsen, om en ung kille som vill lyckas inom rap, är fiktiv. – Jag tror att det hade varit bra för kulturen i allmänhet om våra berättelser fick ta lite mer plats på den här typen av scener. Jag tänker på alla i Sverige som har massa potential att göra sånt här, men som aldrig har förstått att teatern finns för dem också, säger han. – Det är lättare att skriva manus än att skriva bars. Du behöver inte ens rimma, säger Aki. Hans leende lyser genom telefonen. Tillsammans med två andra gruppmedlemmar från Labyrint, Dajanko och Sai, har han skrivit musikteaterföreställningen ”Bra där! En Hiphop-historia” som sätts upp på Uppsala stadsteater från och med april i år. Jag har precis frågat om det var svårt att ställa om från att skriva låttexter till att skriva ett helt teaternarrativ. – Det har varit annorlunda men det har varit roligt. Det är klart att det har funnits stunder när vi har undrat vad fan vi håller på med, men i stort tycker jag inte att det har varit några problem. Har det till och med varit en fördel att inte komma från en klassisk teaterbakgrund? – Hundra procent! Vi kommer från ett håll där man inte behöver följa några regler. Vi skriver det vi tycker är bra bara. Men samtidigt så har vi ju lite erfarenhet av teatern – Affe har dragit med oss i en del grejer genom åren. Affe Ashkar är regissören bakom föreställningen. Han är också Akis Affe Ashkar skriver under på den tanken. Det krävdes slump, övertalning och ett felplacerat telefonsamtal för att han skulle hitta till teatern för mer än 20 år sedan. Det var året då Lauryn Hill solodebuterade och P.Diddy startade klädkollektion och samtalet var egentligen riktat till Affes storebror, som hade sysslat med drama tidigare. Just den här gången var han dock på väg till Spanien NR 1, 2022 | KINGSIZE MAGAZINE 39 WWW.KINGSIZEMAG.SE