NG Sthlm 1
VALLA VILLEKULLA F örutom de prisbelönta kortfilm
erna Alive, 2:nd Class och Repressed är regissören och manusförfattaren Jimmy Olsson mest (o)känd för sina kommersiella arbeten och sina musikvideor för Familjen, Kaah och Thomas Hanley (och för att han påstås ha filmat Nöjesguidens chefredaktör Pelle Tamlehts mytomspunna indieband The Sunshines video till bangern She’s Got A Fever). UNDER DE SENASTE åren har Jimmy, också i mockumentärform, skildrat några spaningsledares meningslösa vardag i Palmegruppen tar långlunch och Pippi Långstrumps Solvalla-pensionärstillvaro i Valla Villekulla. Det är inte utan att man ställer sig frågan varför. I trilogins sista film som nu har premiär på SVT, Jag ska fucking bara, tar den granskande journalisten spelad av regissören själv siktet på att hitta Alfons Åberg, som verkar ha bytt identitet. Hur föddes idén till mockumentärerna? Är dessa tre – Palme, Långstrump och Åberg – dina barndomsidoler? – Idén kom från början från att jag ville göra en riktig dokumentär om Palmegruppen, vad de gjorde om dagarna. Men när jag mailade dem svarade gruppchefen att det var en pågående förundersökning, vilket var roligt i sig eftersom det hade gått 30 år, och de ändå inte kunde gå in på vad de gjorde. Då bestämde jag mig för att göra en egen ”dokumentär”. Jag ringde upp fem skådespelare jag tyckte om och så åkte vi till en gammal lokal som huserat svenska bowlingförbundet på 70-talet och spelade in filmen där. Vi jobbade på ett fritt sätt och det var väldigt kul så jag fick blodad tand att göra fler filmer på det här viset. Olof Palme är ingen barndomsidol, men jag har ett ganska starkt minne från morgonen han blev mördad. Jag var fem år och var hemma hos min dagmamma och tittade på nyheterna. Jag har som i princip alla andra följt mordet och många av spåren men man har ju inte riktigt fått veta något om hur Palmegruppen jobbat och det reder jag ut grundligt i min film. – Pippi har väl kanske inte varit en idol men jag har ju läst böckerna och sett filmerna. Idén till min film kom när jag och min klippare satt och undrade vad hon skulle vara idag om hon funnits på riktigt och det rimliga vore ju om hon satt på Solvalla och spelade på hästar. Samma kväll skrev jag ner en story och ringde upp Ann Petrén som tyckte det var det konstigaste hon hade fått i sitt knä och självklart ville göra detta. Jag tyckte filmen blev rolig och började fila på att göra en serie och avverka fler barndomskaraktärer som skulle kunna vara i livet idag, om de funnits på riktigt. Alfons föll sig naturligt för det finns ett sånt jäkla mörker i många av berättelserna. Den filmen skrev sig självt nästan. Dina mockumentärer visar inte en särskilt optimistisk utveckling av Alfons och Pippis öden. Det verkar väldigt trovärdigt men tycker du verkligen att de inte förtjänar bättre liv? – Jag vill skildra sanningen och den mest troliga utgången i deras liv är just denna. Alla förtjänar ett bättre liv än vad de fick men vi läsare har övergett dem och då är det tufft att klara sig. Sen är det roligare med mörker också tycker jag. Ur mörkret springer humorn och igenkänningen fram. Du spelar en granskande journalist i trilogin. Är det någon slags uppdämd dröm som fått gå i uppfyllelse? – Jag ville bli skådespelare när jag var i de unga tonåren men gjorde inget speciellt åt det. Jag gick på en audition en gång i Helsingborg. Det var till en tv-serie som skulle göras där och jag var otroligt självsäker och fick såklart inte rollen. Jag har förstått senare att jag är ganska dålig på att skådespela men det är kul att vara med i de här mockumentärerna, för jag är mig själv och får lov att ställa de frågor som jag själv gått och funderat på. Vi planerar att göra något längre av det här projektet nu framöver och jag ser fram emot att ta på mig min journalistjacka igen för att gräva vidare. Nu när du har granskat Palmegruppens arbete på nära håll kan du väl svara en gång för alla: vem var det som dödade Palme? – I min film nämner de det starka Skorpiofobi-spåret. Det hade jag gärna SABINA DDUMBA JIMMY OLSSON sett att de följde upp mera noggrant. Att Palmegruppen kom fram till att de inte kunde komma runt Skandiamannen är intressant och hade han varit i livet idag vore det självklart att ta in honom på ett förhör. Genom åren har det figurerat så sjukt många spår och det har pratats om personer med walkie talkies omkring mordplatsen. Det har man inte riktigt fått någon klarhet i, eller det har inte riktigt framgått för oss vanliga vad det kan ha varit. Jag var väl inne på polisspåret ett tag. Jag har aldrig riktigt varit övertygad att det var Christer Pettersson. Jag tror inte han kunde springa uppför trapporna så pass snabbt. Det snackades ju dock om att Lars Tingström (bombmannen) ville hämnas på samhället. Han kände ju Christer P och skulle då utföra en blodig hämndaktion. Det kanske ändå var Skandiamannen. Mockumentärer skapar ofta en osäkerhet hos tittare. Vissa konfunderade eller upprörda. Det är en genre som utmanar den rörliga bildens sanningsanspråk. Vad tycker du vi behöver mockumentärer för? Har du någon favorit? – I mina filmer är det ganska tydligt att det inte är på riktigt. Annars tycker jag det är kul med utmaningar. Jag kommer ihåg när jag såg KSP 58 första gången, en mockumentär om att fotbolls-VM aldrig ägde rum i Sverige 1958. Jag minns att jag hoppade in i filmen efter ett par minuter och fastnade för att det skapades tvivel direkt. I några minuter blev jag lurad och det var roligt. Det var som ett trolleritrick som man inte förstår. Det är roligt när man ligger på gränsen till sanningen. Det kan säkert också vara farligt, eller det är farligt i och med att ingen någonsin verkar kolla källor längre utan bara NR 1, 2021 | NÖJESGUIDEN 41