NG Gbg 1
D et är inte första gången jag besöker Teheran, d
et är däremot första gången jag reser hit på egen hand och när jag står i kön till passkontrollen, eller snarare klungan som kan jämföras med den utanför Spy Bar en lördag börjar jag känna mig lite nervös. Delvis för att min pappa skrämt upp mig genom att ett flertal gånger varna mig för att jag absolut inte får säga att jag jobbar på en tidning, men också för att dom som jobbar inom persiska myndigheter inte direkt är kända för att vara charmörer. Mannen i passkontrollen verkar inte bry sig alls om vad jag jobbar med, och stämplar mitt pass utan att knappt kolla på mig. När vi tre timmar efter jag landat lämnar flygplatsen är klockan två på natten, och Teheran som i vanliga fall är en högljudd och trafikerad stad ekar nästintill tomt. Medan min 20-åriga kusin trycker hårt på gaspedalen säger han “vi har laddat ned musik som du lyssnar på” och sätter på Tupac på högsta volym samtidigt som jag kollar ut genom bilfönstret och håller i mig. Det må vara nästintill tomt på motorvägen men jag är livrädd ändå, alla bilförare i Iran är nämligen spritt språngande galna. När vi är framme vid lägenheten har jag sett mitt liv passera i revy fyra gånger, lyssnat på Tupac för första gången i mitt liv och räknat att min kusin tutat 89 gånger sen vi lämnade flygplatsen. JAG BLIR VÄCKT med skrik och jubel morgonen därpå, min första tanke är att något stort måste hänt men det visar sig att min släkt är överlycklig över att vädret i Teheran bara är så här rent och friskt någon gång per år. “Inga avgaser och man kan se bergen på andra sidan staden”, säger min moster. När jag kollar ut genom fönstret ser jag att det stämmer. Till vänster om mig ser jag porten till Shahens herrgård som han bodde på fram till revolutionen 1979, rakt framför mig ser jag ett snötäckt berg, till höger skymtar jag en av Teherans största och mest livfulla basarer Tajshrish och när jag kollar ned på gatan ser jag en liten kvinna i slöja som kraftigt slår på en bil och skriker på en bilist som nästan kört på henne. Den lilla kvinnan är min mamma som anslutit från en annan resa och när hon kommer upp till lägenheten kommer alla överens om att dagens första stopp bör bli Bam E Teheran. Men först frukost, och kanske lite lugnande till min mamma som redan börjat tröttna på Teherans puls. VI SÄTTER OSS i bilen och kör mot toppen av kullen som ska ha Teherans bästa utsikt, och visst är det så. På den väldigt fina, men otroligt kalla platsen kan man skymta hela Teheran och fan vad stort det är. Den delen vi är på kan man enkelt promenera upp till, men för att komma ännu högre upp måste man ta kabinbanan, en av mina kusiner som ska fortsätta till toppen för att åka skidor frågar om jag inte vill följa med men jag tackar artigt nej, vilket jag tyvärr kommer att ångra senare under dagen. Vi åker tillbaka in till Tajshrish och armbågar oss genom folkmassor och gatuförsäljare för att ta tunnelbanan till Teherans basar. Att åka tunnelbana i Teheran är nog topp fem sjukaste jag gjort, det finns tre olika vagnar, en för män, en för kvinnor och en för båda. Så fort dörrarna till tunnelbanan öppnas springer alla in för att få en sittplats, och när jag lite andfådd kliver på förväntar jag mig något rätt så ofräscht men det visar sig att vagnarna är betydligt fräschare än dom i Stockholm, och dessutom mycket mer händelserika. Under mina tjugo minuter hinner jag se två otroliga uppträdanden framförda av gatumusikanter, en kvinna som säljer kläder, två kvinnor som bråkar om vem ska få en sittplats, en kvinna som säljer bröd och en man som säljer burkar med guldfiskar i. Väl framme vid rätt hållplats tar det tio minuter att ta sig upp från stationen, det känns som att alla åtta miljoner i staden bestämt sig för att åka hit just idag. Teherans basar är fylld av butiker, marknader och hål i väggen som säljer allt möjligt, och bland alla butiker gömmer sig en av Teherans bästa och äldsta restauranger som också är främsta anledningen till varför vi åkt hit. Restaurangen Moslem ligger ungefär i mitten av basaren, och lättast hittar du den genom att försöka lokalisera en otroligt lång kö. När vi ställer oss i kön känns det rätt lönlöst, vid första anblick känns det som att man måste stå i kö i minst två timmar för att sen vänta på sin mat i ytterligare en timme. Men från att vi ställer oss i kön till att vi blir serverade vår mat tar det exakt tjugo minuter, och när jag tar min första tugga så är min första tanke att jag skulle kunna stå i kö i två dygn bara för just den tuggan jag precis tagit. NÄR VI LÄMNAR basaren skickar min kusin som bestämde sig för att åka skidor ett videoklipp till mig. I klippet står han och hans vänner på någon bergstopp med en varsin drink (bestående av hembränt då alkohol är olagligt i Iran) och dj-bord och festar medan elektronisk musik spelas högt i bakgrunden. Jag kollar bittert om på klippet igen och igen, och hör att det är Todd Terjes Inspector Norse som spelas. Trots att min kropp är fylld av bitterhet kan jag inte låta bli att le åt det faktum att mainstreamelektro och rave även har nått landet där fest och alkohol egentligen är förbjudet. Vem är jag som klubbredaktör att missunna någon en olaglig cool fest på en bergstopp? NR 4, 2019 | NÖJESGUIDEN 67