Svensk Golf 1
SLUTLIGEN ZACKE Zachrisson GÖRAN På den här sida
n ger vi Göran Zachrisson möjligheten att göra det som faller honom in för stunden, utan att lägga oss i. Det brukar bli bäst så. F ÖR SEXTIO ÅR SEDAN spelade jag min första generationstävling. Det regnade. Solen sken. Motvinden var förhärskande. Samtliga greener sluttade åt fel håll. Det hela var sagolikt. Jag hade accepterats som medlem i Djursholms Golfk lubb 1951, 13 år gammal och min far var min sponsor. Årsavgiſt en var 25 kronor. Pappa anmälde oss till Två Generationer, en greensome foursometävling som tillåter alla kombinationer, oavsett kön. Men i början av 50-talet var det egentligen bara pappor som spelade med sönerna. Fruar, damer och döttrar sysslade med annat. Vad jag försöker beskriva har inget med spelet att göra. Så fungerade samhället då och golfspelet utgjorde en liten del av det. Under åren spelade pappa och jag i många far och son-tävlingar, inom klubben och på nationell nivå. Vi hade båda tillräckligt låg handicap, att vara kvalifi cerade. Tävlingarna spelades utan handicap. Emellertid vann vi aldrig. Senare blev jag själv pappa och spelade med Jonas, en av våra söner. Jonas och jag har heller inte vunnit, men haſt mycket roligt. Ska jag jämföra skulle jag säga att jag trivts bättre i rollen som far, än som son. Häri ligger inget förklenande om min pappa. Han var ett föredöme och den största anledningen till att vi aldrig vann var att vi inte var bra nog. Det är självklart att jag har honom att tacka för mitt eget intresse för spelet. Men jag önskar att jag genom spelet hade lärt känna honom bättre. Första gången min son Jonas och jag spelade i Två Generationer hade vi, enligt min bedömning goda möjligheter att vinna. Jonas hade nämligen hög handicap och slog bollen oerhört långt. Till vår förvåning fanns det andra som slog ännu längre och hade högre handicap. 114 SVENSK GOLF 6 2012 Djursholms GK. Glädjen att spela med sin son är dock det det viktigaste. Jag har sällan mått bättre eller haſt det roligare. Jag minns ett år, då Jonas träff at sitt utslag med en driver då bollen fl ög iväg över Altorpskogen in i den angränsande kommunen Täby. ”Oj, då”, sa Jonas lakoniskt och ingen hade kunnat beskriva situationen bättre. Jag minns episoden, för jag fylldes av stolthet och insåg att Jonas bar på oanade resurser. Allt vi behövde göra var att rikta in honom bättre. BELÖNINGEN KOM ALLDELES nyligen då han slog andraslaget, en sjungande järnfyra på Djursholms svåra nionde hål till några meter från fl aggan. Motvinden var störande och hålet är trots allt 380 meter långt. Han vände sig mot mig och skrattade. Han påminde om en lycklig gräddbakelse och jag visste att det här ögonblicket har vi att dela på under resten av livet. Men Två Generationer betyder också att vi lottas med andra pappor och söner. Trots att vi spelat i åtskilliga upplagor av den LYCKLIG GRÄDDBAKELSE.« »HAN PÅMINDE OM EN årligen å erkommande t årligen återkommande tävllingen, har vi aldrig fått spela med mödrar eller döttrar. Hursomhelst har sällskapet alltid varit givande. ingen har vi Det uppstår en dynamik, som är svår att förklara. Spelet tycks bygga oförstörbara broar mellan människor, helt oavsett ålder och det vanligaste är att vi eſt er spel hamnar tillsammans och delar på något läskande. Den här tävlingen är den enda jag spelar. Därför har det uppstått problem. För att min handicap ska godkännas måste jag spela minst fyra handicapgrundande ronder. Emellertid befi nner jag mig i en sådan situation att jag inte har tid att spela 18 hål. Jag blir därför årligen höjd. Nu har jag placerats med hcp 12. När Jonas och jag anmälde oss till årets Två Generationer påpekade tävlingskommittén att vi gärna fi ck spela, men får inte vinna några priser, som om det hade någon betydelse. Vi spelar den mest avancerade och intellektuella tävlingsformen i golf för att umgås och ha det roligt. foto: BJÖRN ANDERSSON