Nollnitton 1
Film Bild: Pressbild Civil War Civil War Det har
varit ett nöje att följa självständiga filmbolaget A24 under deras framfart senaste åren. Med Alex Garlands Civil War tar de en intressant ny riktning, deras första blockbuster i form av en grandios krigsfilm. Den essens A24 så väl etablerat i tidigare produktioner är dock inte bortglömd - trots berättelsens massiva skala, det svepande foto grafiet, och en imponerande uppsättning skådespelare, känns Civil War på många sätt personlig och smal, som en indiefilm sminkad till storfilm. Storyn följer journalister, med kameran i högsta hugg, resandes genom USA under det titelenliga inbördeskriget för att ta sig till landets president innan motstående krafter når honom först. Bortsett från att berättelsen förhåller sig till det standardformat en apokalyptisk roadtrip-rulle tenderar att göra, vilket resulterar i en relativt förutsägbar och klichédriven historia, är Civil War nyskapande och unik i sin framställning av krig. Här etableras inga konflikter, och ideologierna som motiverar meningsmotståndarna är inte relevanta - istället kastas vi rakt in i kriget genom ett icke-partiskt perspektiv, vars syfte är att observera snarare än att peka ut rätt eller fel. På så sätt ges fri lejd för Alex Garland att göra lite som han vill med filmens kontroversiella ämnesområden, utan att trampa någon på tårna. Förstås kommer det till en kostnad, Civil War är långt från en djupsinnig analys av det samtida politiska klimatet i USA. Istället ligger fokus på journalistens roll i en krigszon, 24 något som i säg är en intressant ingångspunkt i ett krigsdrama, men som inte nödvändigtvis stämmer överens med förväntningarna på filmen utifrån dess marknadsföring. Ett tillägg av briljant utförda tekniska aspekter, och obehagligt intensiva actionsekvenser, gör att Civil War ändå står som en av årets hittills bästa filmer. Rikard Gunnarsson Kalak skådespelare bygger deras berättelse på mästerligt agerande. Det är stundtals sorgligt ömt men de fattiga, trasiga men starka grönlänningarna värmer med sina personligheter. I flera av birollerna känns bitterheten och sveken från det danska samhället igen. Man skrattar åt Jan, den dumma dansken, även om vänlighet också möter familjen. Man kastats verkligen direkt in i handlingen i Kalak. En mycket obehaglig övergreppscen som för tankarna till danska Festen som sedan bryts av en kurs om grönlänningars religion fångar upp en med en gång. Kvinnan som spökat ut sig med smink för att symbolisera andevärlden exotifierar den grönländska kulturen och framstår mest som fånig. Att det hela ackompanjeras av Carolas version av ”Gammal fäbodpsalm från Dalarna” ger absurditeten ytterligare en nivå. ”Kalak” betyder ”jävla grönlänning” men dess betydelse är djupare än så. Jan (Emil Johnsen) som flyttat till Grönland utnyttjar grönländska kvinnor. Hans trauma tar uttryck i en sned sexuell självbild och fungerar som ångestdämpande terapi. Jans agerande drabbar dessvärre andra. Hans familj, de kvinnorna han träffar och även samhället påverkas negativt. Snarare framstår han som är en jävel. Det starka i Kalak ligger i skildringen av grön ländarna. Oavsett om de är amatörer eller professionella Kalak Nadim Carlsens fantastiskt gryniga foto och musiken, där svenska regissören Isabella Eklöf passande valt ut Miss Li och Sophie Zelmanis låtar, lyfter vardagsbetraktelserna. Man hoppas att Eklöf, som tidigare skrivit manus till Gräns, snart åker över sundet och berättar vår historia på samma skickliga sätt som hon nu väver in Danmarks koloniala historia i en familjetragedi. Andreas Heilborn