Svensk Jakt nr 7

Svensk Jakt Chefredaktören Svensk Jakt Mörkrets väktare Svensk Jakt Ögonblicket Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet Svensk Jakt Opinion Svensk Jakt Riksnytt Svensk Jakt Naturligt vis Svensk Jakt Bockjakt Svensk Jakt I backspegeln Svensk Jakt Test av avståndsmätare Svensk Jakt Rävens år Svensk Jakt Vildsvinsläget län för län Svensk Jakt Vildsvinstroféer Svensk Jakt Andtuber Svensk Jakt Hälgekrysset Svensk Jakt Sett & läst Svensk Jakt Utrustning Svensk Jakt Hälgeserien Svensk Jakt Vapen & skytte Svensk Jakt Vapenutrustning Svensk Jakt Frågor och svar om vapen Svensk Jakt Fråga veterinären Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet Svensk Jakt Jaktbart vilt juli Svensk Jakt Soltider juli Svensk Jakt Malins goda viltrecept Svensk Jakt Redaktionen Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland Svensk Jakt Regionalt Sydost Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne Svensk Jakt Bernts betraktelser BERNTS BETRAKTELSE R En riphönas oblida öde Bernt Karlsson Journalist och författare, värvades till Svensk Jakt 1992. Har varit verksam som jaktpolitisk redaktör och sedermera Norrlands redaktör. V i hade tagit oss in i markerna på morgonens skare. På kvällen hade vi jagat bäver och Egon hade skjutit en. Nu satt vi vid lägerelden. Egon petade förstrött i glöden med en käpp, då vi första gången hörde knäppningarna. De kom från andra sidan åsen, ett stycke nedanför oss. – Jag tror bestämt att kvällsspelet har börjat, konstaterade Egon. Utan att vi haft en aning om det hade ”Att lämna en ensam ripfröken ute i markerna gick ju inte an, så vi inrett vårt läger alldeles intill en tjäderspelplats. För kan man höra spelet, så är man rätt nära. Det var minst två tuppar i farten och samtalet kom av naturliga skäl in på skogsfågel. Egon hade ju haft tjäderuppfödning och var väl förtrogen med de storfåglar som nu bjöd oss på sen kvällsunderhållning. – Du har aldrig försökt med andra skogshöns än tjäder, undrade jag? Egon petade åter i glöden med sin käpp, så att det drog i väg ett gnistregn mot kvällshimlen. Jo, det hade han. Han hade försökt med dalripa också. Egon berättade om hur en renskötare en vår kommit till Sven-Olof Larsson i Vittjärv med två ripägg innanför skjortan sedan en skrämd renflock trampat in i ett riprede. Sven-Olof hade tama tjädrar och en äggkläckningsmaskin, och i den placerades äggen. Resultatet blev två kycklingar, varav en växte upp och döptes till Kalle. När Egon i januari året därpå blev ägare till hela tjäderfarmen följde Kalle med på köpet. När våren kom avslöjade Kalle en dittills väl bevarad hemlighet. Han var en hon. Riphönans karaktäristiska lockläte gick inte att ta miste på. Kalle döptes om till Ada, men alla försök att skaffa henne en make var förgäves. Skogsfågelforskaren Nils Höglund rådde då Egon att vingklippa Ada, bygga en inhägnad utan tak med 60 centimeter höga sidor och helt enkelt försöka få henne parad på det naturliga sättet. Det blev många vårnätter ute i markerna. Intresserade tuppar lät sig också attraheras av Adas lockläte, men de sprang mest runt på utsidan av inhägnaden och jagade varandra. Att lämna en ensam ripfröken ute i markerna gick ju inte an, så Egon byggde sig ett gömsle i närheten. Och en natt hände det! Ett gällt ripskratt skar plötsligt genom luften och en riptupps rapande hälsning bekräftade att ILLUSTRATION: AAKE NYSTEDT SVENSK JAKT Nr 7 2022 97 Egon byggde sig ett gömsle i närheten.” friaren anlänt. Egon vågade inte vända sig om. Prassel i riset och enstaka vingflax vittnade dock om att någonting pågick bakom hans rygg. Han väntade en halvtimme innan han måste sträcka på sina domnade leder. Riptuppen lyfte med ett gällt skratt från inhägnaden och några dagar efteråt låg det första ägget intill nätet på Adas bur. Det blev sju ägg innan hon lade sig att ruva. En morgon lyfte två skator från buren. Ada var blodig på ena vingen och äggen låg utspridda. Egon lade dem i maskin och två kycklingar kläcktes. Båda visade sig vara tuppar. När våren kom placerades en av tupparna hos Ada. Resultatet blev 15 ägg, men Ada lade sig aldrig att ruva och äggen visade sig vara obefruktade. Följande vår fick Ada en större bur och sällskap med tupp nummer två. Den här gången blev det tolv ägg och när Ada började ruva höll tuppen vakt. Det fanns förhoppningar om en lyckad häckning. Men så en dag hittades Ada död med ett sår i nacken. Äggen samlades in och lades i maskin, men fostren hade dött. Veckan efteråt hittades också tuppen död. Egon gissade på hermelin, satte ut några fällor och det stod inte på förrän hermelinen satt där. Men det var så dags då. Den natten somnade vi till ackompanjemang av tjädertupparnas knäppningar, klunkar och sisningar. På morgonen smög vi oss tyst i väg från vår lägerplats. Jag vände mig mot Egon: – Berättelsen om Ada vore verkligen värd att skrivas ner, tycker jag. – Ja, kanske det, svarade Egon lakoniskt. Svensk Jakt Nästa nummer