Nordisk Industri 1
Ledare D irekt efter Fukushimahaveriet 2011 gick
den tyska förbundskanslern Angela Merkel ut i ett emotionellt präglat utspel. Från en helgjuten position som kärnkraftsförespråkare tvärvände hon och proklamerade att all kärnkraft i Tyskland skulle stängas ner och vara borta 2020. Det nya energiprojektet kallades ”Energiewende”, en jättesatsning i klass med unionen mellan forna Östtyskland och Västtyskland. Genom gigantiska skattefinansierade subventioner skulle de förnybara nyckfulla energikällorna svara för Tysklands hela elbehov. Kärnkraft och kol skulle ersättas av sol och vind. Den tyska inriktningen mot förnybara energi källor, främst vindkraft hade dock startat långt tidigare. Redan år 2001 sa den dåvarande tyska miljöministern, Jurgen Trittin, att en omställning till förnybart inte skulle kosta den tyska konsumenten så mycket mer än en glasstrut per månad. ”Energiewende” fick nu efter Angela Merkels utspel en spikrak närmast religiöst inriktad gräddfil för sin framfart, inga kostnader var för höga, alla protester ignorerades, hela satsningen skönmålades oförblommerat, en dröm skulle göras sann, det handlade om tro. Den sedvanliga retoriken om klimathotet mobiliserade befolkningen och gav ideologisk och moralisk tyngd. Det tyska folket som ju tidigare i den moderna historien visat prov på auktoritetstro ställde till övervägande del upp på detta. Även idag – om än kanske inte så länge till- är en majoritet av tyskarna positiva till ”Energiewende”. Nu fem år senare är det dock inte lika roligt längre. Läget beskrivs allt oftare som kaotiskt. Verkligheten har visat sig bjuda på hårt och oväntat motstånd. Jonas Sjöstedt får ursäkta, men Tyskland behöver varje kolbit som kan brytas eller importeras och alla kolkraftverk som kan koka vatten och leverera, oavsett ålder, skick och reningsgrad. Det vet Vattenfall och den tyska regeringen har tydliggjort detta. Skulle ett främmande lands energibolag som ägare kunna stänga ner ett stort livsviktigt kraftverk i ett annat land! Utsläppen av koldioxid i Tyskland är idag större än innan ”Energiewende”. Det är inte längre så viktigt att ”rädda planeten”, nu gäller det att få fram el, pålitlig baskraft, alltså smutsig kolkraft, flera nya kolkraftverk är till och med under byggnad, och ”livsfarlig” kärnkraft som man importerar stora mängder av från Frankrike. Fortfarande svarar de tyska kärnkraftverken för 18 procent av elprodukt ionen Om fyra år är alltså denna eltillförsel borta och måste kompenseras fullt ut. Vi kan därför Nordisk Industri vänta oss ännu mer kolkraft och ökad import av kärnkraftsel från Frankrike. 2015 var ett osedvanligt blåsigt år i Tyskland, ändå levererade den enormt utbyggda vindkraften endast 13 procent av elproduktionen. (se tabell) Efter påtryckningar från alla 17 delstaterna, beslöt den tyska regeringen nyligen för första gången att begränsa utbyggnaden av vindkraft och skära ner på subventionerna, något som kommer att leda till ännu högre elpriser. Det är främst det platta och blåsiga norra Tyskland som formligen fullproppats med vindkraftverk. Problem med ledningsdragningarna till övriga landet har inneburit flaskhalsar, svåra stabilitetsproblem och kraftiga störningar, för att inte tala om de skyhöga kostnaderna att dra de 280 mil långa högspänningsledningarna från norra till södra Tyskland och runt om i landet. Över 100 miljarder kronor lär bara detta kosta, om man lyckas genomföra det. Istället har regeringen beslutat att Tyskland nu på allvar ska satsa på den betydligt dyrare havsbaserade vindkraften. Här är problemen med ledningsdragningarna av förklarliga skäl ännu större. Det är de tyska konsumenterna, där även industrin ingår, som i slutändan får betala för detta experiment. De ”gröna” tilläggen på toppen av elräkningarna gör de tyska elpriserna bland de högsta i Europa. I USA är till exempel elpriserna en tredjedel av de i Tyskland, tyska industrier sägs redan ha börjat planera flytten. Det mäktiga tyska industriförbundets, BDI:s, chef, Ulrich Grillo, sa tidigare att ”Energiewende” är en fara för industrins fortlevnad i Tyskland. I dagsläget lär det vara över 800 000 tyska hushåll som kopplats bort från elnätet, som inte klarat att betala elräkningen, offer för vad man idag kallar den nya ”energifattigdomen”. De har helt enkelt inte råd med de höga elpriserna. Stearinljus och egenhuggen stulen ved från skogarna är vad som står till buds för dessa. En ny underklass har skapats! Tyskland har redan bränt ofattbara belopp på sitt ”Energiewende”, det rör sig om över tusen miljarder kronor. Kostnaden per dag ligger nu på uppskattningsvis 500 miljoner kronor. På ett år betalar man 200 miljarder kronor för el som man sedan säljer på marknaden för 20 miljarder. Hela 240 miljarder kronor satsades på sub ventioner till ”gröna” energiproducenter 2015, 12 procent mer än 2014. Överfört till svenska förhållanden rör det sig ungefärligen och uppskattningsvis om kostnaden för att bygga en höghastighetsbana Stockholm - Göteborg/ Malmö VARJE ÅR. Genom att garantera fasta priser till producenterna av förnybart växer subventionsbubblan genom marknadens för närvarande låga elpriser. Vad gäller vår svenska energipolitik skall naturligtvis inte något planekonomiskt experiment få äventyra landets framtida behov av säker, ren och billig energi. Här ges inga garantier i energiuppgörelsen. Gärna utbyggnad av de volatila förnybara energikällorna, men med förnuft. Genom kraftiga subventioner har dessa redan gynnats kraftigt på bekostnad av kärnkraften, som istället länge straffades med en produktionsskatt. Kraftindustrin måste nu efter Energiuppgörelsen snarast fatta beslut om att bygga ett första nytt kärnkraftverk i Sverige nu när flera aggregat faller för åldersstrecket och det inte längre finns något slutdatum för denna kraftform. Eftersom effektskatten nu börjar avskaffas och skall vara helt borta inom två år ligger vägen öppen för detta. Tysklands energi experiment har på ett avgörande sätt visat på betydelsen av baskraft och de förnybara energikällornas svårigheter att habilt leverera när det kommer till kritan. Tyskland har också lärt oss hur förödande det kan vara att på planekonomiskt vis styra energiproduktionen i ett land med skattemedel. Tyvärr har det svenska miljöpartiet drivit igenom fortsatta stora subventioner till de förnybara energikällorna vilket inbjuder till snedvridning av landets energiproduktion. Nästa steg i energiutvecklingen är att satsa på den fjärde generationens kärnreaktor, en fullkomligt idiotsäker modell, befriad från de problem som tidigare kärnkraft brottats med. ■ Procentuell andel av olika energibärare i Tyskland 2015: Brunkol Kärnkraft Kol Naturgas Petroleumprodukter Vindkraft onshore Vindkraft offshore Vattenkraft Biomassa Solceller Hushållsavfall Andra energikällor 23,8 % 14,1 % 18,1 % 9,1 % 0,8 % 12,2 % 1,3 % 3 % 6,8 % 5,9 % 0,9 % 4,0 % De fossila energikällorna står alltså för 50 procent av elproduktionen i Tyskland. När kärnkraften nu skall stängas ner är det 14,1 procent elkraft som försvinner och som måste ersättas. Det betyder att andelen kolkraft kommer att öka kraftigt. Eftersom kärnkraften är en stabil baskraftskälla går det inte att fullt ut ersätta den med väderberoende energikällor. 7