Svensk Golf Sida 1
Svensk Golf Sida 2
Svensk Golf Sida 3
Svensk Golf Sida 4
Svensk Golf Sida 5
Svensk Golf Sida 6
Svensk Golf Sida 7
Svensk Golf Sida 8
Svensk Golf Sida 9
Svensk Golf Sida 10
Svensk Golf Sida 11
Svensk Golf Sida 12
Svensk Golf Sida 13
Svensk Golf Sida 14
Svensk Golf Sida 15
Svensk Golf Sida 16
Svensk Golf Sida 17
Svensk Golf Sida 18
Svensk Golf Sida 19
Svensk Golf Sida 20
Svensk Golf Sida 21
Svensk Golf Sida 22
Svensk Golf Sida 23
Svensk Golf Sida 24
Svensk Golf Sida 25
Svensk Golf Sida 26
Svensk Golf Sida 27
Svensk Golf Sida 28
Svensk Golf Sida 29
Svensk Golf Sida 30
Svensk Golf Sida 31
Svensk Golf Sida 32
Svensk Golf Sida 33
Svensk Golf Sida 34
Svensk Golf Sida 35
Svensk Golf Sida 36
Svensk Golf Sida 37
Svensk Golf Sida 38
Svensk Golf Sida 39
Svensk Golf Sida 40
Svensk Golf Sida 41
Svensk Golf Sida 42
Svensk Golf Sida 43
Svensk Golf Sida 44
Svensk Golf Sida 45
Svensk Golf Sida 46
Svensk Golf Sida 47
Svensk Golf Sida 48
Svensk Golf Sida 49
Svensk Golf Sida 50
Svensk Golf Sida 51
Svensk Golf Sida 52
Svensk Golf Sida 53
Svensk Golf Sida 54
Svensk Golf Sida 55
Svensk Golf Sida 56
Svensk Golf Sida 57
Svensk Golf Sida 58
Svensk Golf Sida 59
Svensk Golf Sida 60
Svensk Golf Sida 61
Svensk Golf Sida 62 JÖRGEN OHLSON PÅ BRITISH OPEN
OLÉ! ST. ANDREWS i juli »The best Open ever played!» Jag har visserligen inte varit med frän starten, men jag kan hålla med de grånade experterna om att det öppna brittiska golfmäster- skap som kan slå ut detta det 113:e måste ha varit en sjutusan tiii tävling. Visst nämndes Watson-Nicklaus-duellen från Turnberry 1977 i samma andetag, men det som gör årets upplaga så kolossalt fängs lande är: att tävlingen spelades på just the Old Course, St. Andrews, att det tidigare publikrekordet (satt i fjol) var slaget redan på lörda gen, att tävlingen genomfördes i ett strålande väder, även om det blås te upp på eftermiddagarna, att titelkampen kom att stå mellan golfvärldens två tungviktare för närvarande, Seve Ballesteros och Tom Watson, och inte minst att publiken (förlåt, Tom, men du märkte det själv) fick den segrare den ville ha. Severiano Ballesteros. Bara namnet symboliserar spänning, dra- matik och en fighting spirit som nästan är overklig. Varitiån far han kraften? Ni har själva sett honom, på SEO eller i TV, när han har vinnar- blicken och det där klivet som nästan blir ett med ett bra slag Vi var 35 000 på St. Andrews och ytterligare runt 100 miljoner TV-tittare från 12 länder som såg det när han slog sitt 272:a av totalt 276 slag den här gången. Under de tre första ronderna hade Seve noterat bogeys pä »Road», det fasansfulla 17:e hålet på den klassiska banan. - I morgon ska jag göra par där, sa Seve efter tredje ronden, och gör jag det inte sä får jag spela på måndag. Jag ska ha en fyra där! När han på söndagen stod pä 17:e tee hade spänningen natt kok punkten. Seve, i näst sista boll, och Watson, i sista, var båda 11 under par totalt. Det fanns inte många människor i Skottland som inte visste det. Inte ens Seve - notera det - vågade ta den djärva linjen över hotellbyggnaderna för att få fairwayläge och bästa inspelsvinkel. Han spelade med säkerhetsmarginal, som i tidigare tre ronder, ut i ruffen som gränsar till andra hålet. - Jag hade exakt 200 yards (180 meter) till den greenyta jag ville landa på och lätt motvind, sa Seve pä presskonferensen. Han tog järnsexan (jo, dä) och alla såg på »Seve-klivet» att det var ett slag han var nöjd med. Lätt tvåputt, par med birdiedott. Detta fantastiska andraslag var vinnarslaget - ingen tvekan! En märklig putt När sedan Seve på 18:e hålet sänkte sin fyrameteis birdieputt och nästan fick glädjefnatt (den bilden blir historisk!) visste han inte att Tom Watson i samma sekund var i våldsamt tiubbel. nägra de- cimeter från muren, på 17:e. - Det var när jag gick av 18:e green jag fick veta att tom var i knipa, berättar Seve. Birdieputten, ja. Den var märklig. Själv följde jag den hela vägen i teleobjektivet och var säker på att bollen stannat.. . nät den plötsligt droppade i. Köksvägen! - Det var ingen bra putt, erkände Seve, |ag trodde den var mis- sad. När den vickade i upplevde jag en känsla jag aldrig tidigare känt. Jag var nära att explodera av upphetsning och knockade nästan min caddie när jag skulle krama honom. Han visste att han som sämst hade playoff. När han fick höra att Watson gjort en bogey på 17:e kände han sig som en mästare även om han är erfaren nog att aldrig räkna bort sin antagonist förrän denne slagit ett slag för mycket. Watson behövde alltså eagle (tvä) på 18:e, par 4, och det var omöj- ligt att driva green. Ingen väntade sig att amerikanen, de senaste två årens mästare som nu jagade sin sjätte Open-titel för att dela rekor- det med Harry Vaidon, skulle ge upp - och det gjorde han inte. Han hade efter driven 93 yards till flaggan och han var uppe på greenen för att studera linjen och hålkanten. Men i samma ögonblick han slog till bollen visste publiken - av Toms reaktion - att saken var klar. Slaget var 10 meter för långt, Tom tvåputtade och fick dela andraplatsen med Bernhard Langer (som under sista ronden spela- de bästa golfen från tee till green men som puttade bort segern). - Ett av många dåliga golfslag under sista ronden, sa Watson. Lika bra som jag spelade i går, lika illa spelade jag idag. 66 — med dålig puttning! Ja, den rond Watson spelade pä lördagen var enligt egen utsago en av de tvä bästa han någonsin spelat. »66 med dålig puttning», kära läsare - det betyder att allt satt vid stickan. Men han avslutade med en vemodig 73-rond under bästa väder- förhållanden, och det var mycket olikt Tom. Ingen kunde drömma om att han kunde besegras denna gång, när han var i delad ledning (med sensationen lan Baker-Finch) efter tre ronder, två slag före Seve och Langer. Men taktum är att det avslutningsdagen bara var just denne Baker- f-inch (79) av de i slutprotokollet 40 bästa (!) som hade en sämre slutrond än den man som nu vunnit fyra av sina fem Open-titlar just i Skottland. - Jag kan bara säga att jag inte spelade tillräckligt bra och att jag förlorade mot en bättre spelare, sa Tom, oerhört besviken men en stor sportsman - givetvis - även i nederlagets stund. Seve är en mycket stor mästare. Han är enastående. Varsågod, mamma! Senor Bailesteros, som nu tog sin fjärde »major» (ett British Open tidigare, två Masters), visade alltså ännu en gång att han blir »Hul- ken» när det drar ihop sig till dessa speciella tillfällen. Han har inte vunnit en tävling sedan Irish Open i augusti i fjol och han har haft pinsamt svart på USA-touren i är. »Bara» två tredjeplatser är ingen- ting denne 2/-årige fantom skriver hem till Santander om. Han var också glad som ett barn när han höjde pokalen mot skyn, greppade mikrofonen och höll sitt segertal. - Den här segern vill |ag ge till min mamma, som finns någon- stans daiute i publikhavet och som nu för första gången är med på the Open. Jag är övertygad om att hon gråter och kommer att gråta hela kvällen, sa Seve och applåderna ville aldrig sluta. Om inte Carmen Ballesteros, 64 år, har anledning att vara stolt över sin yngste son - vilken mamma har det dä? 62 SVENSK GOLF • 8/1984 Att vinna British Open här på St. Andrews går utanpå allting annat, sa Severiano Ballesteros efter att ha tagit sin andra seger i denna fantastiska golftävling. Spanjoren hade 276 (69-68-70-69) och var två slag före Tom Watson och Bernhard Langer
Svensk Golf Sida 63
Svensk Golf Sida 64
Svensk Golf Sida 65
Svensk Golf Sida 66
Svensk Golf Sida 67
Svensk Golf Sida 68
Svensk Golf Sida 69
Svensk Golf Sida 70
Svensk Golf Sida 71
Svensk Golf Sida 72
Svensk Golf Sida 73
Svensk Golf Sida 74
Svensk Golf Sida 75
Svensk Golf Sida 76