Nöjesnytt Helsingborg 1
hjärnrensare de luxe Ibland måste man bara rensa
hjärnan från jobb, musik, Greta Thunberg, Zlatans ogenomtänkta uttalanden eller vad det nu är som sysselsätter ens tankegångar på dagarna. Det bästa sättet för mig att blåsa bort alla tankar ur systemet är att sätta på Mahavishnu Orchestra på vinyl och på full jävla patte. John MacLaughlins jazzrock-orkester är en lika brutal som svidande vacker ljudupplevelse som får åtminstone mig att glömma allt annat för en stund. Dock inte allas kopp te, om man säger… Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. peter bjorn and john Case in point – trion Peter Bjorn and John har gjort en av de allra största svenska världshitarna någonsin i form av Young Folks från 2006. Även om de aldrig upprepat den bedriften har de släppt en lång rad fina album genom åren och nu i oktober damp det ner en ny singel betitlad Rusty Nail, från kommande plattan Endless Dream. Nästan lika catchy, lika retsamt lekfull som Young Folks har den i mina öron stora chanser att bli trions nästa stora låt. harry håller stilen elbow Guy Garvey är tveklöst en av mina favoritsångare och favorittextförfattare. I många av hans texter är i princip varje rad en tatuering eller en väggbonad i vardande och även så på Elbows färska album Giant of All Sizes. Det är måhända aningen mörkare än tidigare, men bandets säregna mix av electronica, blues och progrock känns minst lika relevant 2019. ”But I miss you, my trouble is I miss you my trouble”, sjunger Garvey på My Trouble. Gott så. blågult popunder Sverige är en musikalisk stormakt numera, det vet de flesta. Men hur blev det egentligen så, och varför? Alltid utmärkte Magnus Broni tar i nya dokumentärserien Det Svenska Popundret på SVT med oss på en resa genom blågula internationella musikaliska framgångar på ett både underhållande och pedagogiskt sätt. Och man behöver inte vara varken musiknörd eller kalenderbitare för att uppskatta det – det räcker med att bara luta sig tillbaka och njuta och med stolthet förundras över hur jävla bra vi svenskar ändå är på att skapa musik. Jag har hyllat den gamla One Directionhunken Harry Styles tidigare i dessa spalter och nu är det dags igen. Tidigt i år gick jag så långt att jag såg honom live i Globen (tillsammans med några hardcorefans i form av hysteriska tjejer, men ändå) och även om det var en ojämn upplevelse bekräftade den lille flyghårige britten att han är en artist att räkna med. Nu är han tillbaka med nya singeln Lights Up och med sin blandning av soft rock, smygdisco och indiepop är det i all enkelhet en av årets bästa singlar från en etablerad artist. Harry håller stilen, minst sagt. sturgill står aldrig still Sturgill Simpson slog ner som en bomb i countryvärlden med albumet Metamodern Sounds In Country Music 2014 och har sedan dess skakat om det kontroversiella etablissemanget i framför allt Nashville. Uppföljaren A Sailor’s Guide To Earth hade förvisso inte mycket gemensamt med traditionell countrymusik, men blev ändå en storsäljare och vann trots allt en Grammy för bästa countryalbum. På nya skivan Sound & Fury går Sturgill ännu längre och låter brötiga gitarrväggar stå i centrum. Om det är bra? Tja, det är åtminstone inte tråkigt och om det är något man vet om Sturgill Simpson är att man aldrig vet vart han är på väg musikaliskt. Jag tror det kallas integritet. mando diao Borlänges stoltheter Mando Diao har omgrupperat rejält sedan Björn Dixgårds radarpartner Gustaf Norén lämnade bandet 2015. Många trodde nog att sagan Mando Diao skulle vara all då, men icke. Tillsammans med nya gitarristen Jens Siverstedt har Björn och co vidareutvecklat soundet ytterligare och nya utmärkta albumet BANG är en vital och ganska logisk fortsättning av bandets engelskspråkiga, lite mer kommersiella sida. Dessutom visar Björn Dixgård med all önskvärd tydlighet att han är en av landets absolut bästa rocksångare. 68 | ö n öjjesnyttt 32 | n esny