NG Sthlm 1
”DET JAG HAR INMUNDIGAT ÄR ALLTSÅ INTE VÄRLDENS G
ODASTE PIZZA, UTAN VÄRLDENS GODASTE PIZZAS SLÄKTING SOM PROFITERAR PÅ DET GODA NAMNET.” RESTAURANGEN HAR NAMNET A Taverna Dò Rè och ligger i stadens hamn. Att jag måste gå hit och äta har jag fått höra av Instagram-kocken Frank Prisinzano, och tipset visar sig vara mitt i prick: Jag beställer in bruschetta, spaghetti alle vongole och en bläckfisk som har fått koka i sitt eget bläck tillsammans med små körsbärstomater. Till detta dricker jag en Peroni och lyssnar på en gubbe som kommer förbi med gitarr och spelar O Sole Mio. Vid ett av de andra borden sitter en stor italiensk familj och bryter bröd och pratar i munnen på varandra. Det känns som Eat-delen av Eat, Pray, Love, och jag älskar varenda klyschig sekund. DAG TVÅ INLEDER jag med en cappucino och en syltfylld italiensk croissant. Sedan är det dags för resans pliktskyldiga kulturaktivitet. Jag väljer mellan det berömda arkeologimuseet och Madre, stadens museum för modern konst. Eftersom det senare sägs hålla världsklass väljer jag det, men väl där blir jag lite besviken. Visst, byggnaden är fantastisk och det bjuds på ett par fantastiska platsbyggda verk av bland andra Rebecca Horn, men säsongens stora tillfälliga utställning är ett retrospektiv över modefotografen Peter Lindbergh, och finns det egentligen något värre än att gå runt och titta på Vogueporträtt på Julianne Moore och låtsas som att de säger någonting överhuvudtaget? 36 NÖJESGUIDEN | NR 7, 2021 EFTER DETTA MINDRE roliga museibesök är det dags att äta det som enligt de flesta på internet är världens allra godaste pizza. Stället heter Sorbillo, ligger på gatan Via dei Tribunali (där de flesta av Neapels kända pizzerior håller hus) och drivs av bröderna Gino och Toto. Enligt ryktet ska man behöva köa utanför i upp till en timme för att få bord – jag blir därför mycket förvånad när jag anländer till restaurangen och får plats direkt. Pizzan är ungefär som pizzan jag åt dagen innan, lite godare kanske, men inget mind blowing. Väl ute ser jag någonting konstigt, en lång kö som ringlar sig bort från en restaurang som även den heter Sorbillo. En snabb sökning visar att detta är den äkta varan, och att det jag ätit på är ett ställe som ägs av Gino och Totos kusin Antonio Sorbillo. Det jag har inmundigat är alltså inte världens godaste pizza, utan världens godaste pizzas släkting som profiterar på det goda namnet. JAG BESTÄMMER MIG för att dränka sorgen över att ha ätit pizzornas svar på Dag Tolstoy med att ta en öl på Dal Presidente, en pizzeria som även den ligger på Via dei Tribunali, och som har fått sitt namn eftersom Bill Clinton åt en slice här efter ett G8-möte 1998. Här möts jag av ett profiterande som är ännu mer skamlöst än hos Antonio Sorbillo. Vid dörren in till Dal Presidente, bredvid en bild på Bill med pizza i hand, finns det nämligen en inglasad Banksy. Den brittiska gatukonstnären har målat på fasaden, och förutom en stor glasskiva har pizzerians ägare prytt detta verk med en skylt där det står att målningen ”skyddas av Dal Presidente”. SÄGA VAD MAN vill om Banksys ärligt talat ganska usla konst, men är inte hela meningen just att den inte ska vara inramad? Men ölen är, som öl alltid är när det är 30 grader i skuggan, god. Dessutom bjuds det här, precis som på alla stadens barer, på ett snuskigt bra utbud av gratis snacks till drickan. Det är chips, det är oliver, det är någon sorts friterade brödbollar som jag inte minns namnet på– allt fortsätter att komma i en strid ström med varje beställning jag gör. PÅ KVÄLLEN GÅR jag till Caffe Letterario Intra Moenia, en trevlig uteservering som ligger på det lummiga torget Piazza Bellini och som har gin och tonics som specialitet. Här hamnar jag dessvärre bredvid en italiensk svensexa vars deltagare är klädda i t-shirts prydda med den blivande brudgummen bakom lås och bom. Men trots detta skräniga rövgäng – och trots att min resa har varit full av dråpliga misstag orsakade av min reseovana – reser jag morgonen därpå ifrån Neapel med ett leende på läpparna.