av resurser öka antalet SHD och HHD patienter och
att ge dem möjlighet till fler behandlingar per vecka med ökad flexibilitet. Hur skulle vi göra det? Efter ett antal möten under våren 2011 började ett förslag ta form. Vi skulle ta bort den mindre traditionella dialysenheten Passagen och erbjuda samtliga patienter på Passagen att flytta ner till SHD mottagningen för att där börja träna för självdialys. HHD-mottagningen, som delat lokaler med SHD-mottagningen, skulle flytta in i Passagens tidigare lokaler och därmed få ett större utrymme. Vi fick godkänt att köpa in sex nya fåtöljer istället för de sängar som var där tidigare. Även SHD-mottagningen skulle få ökat utrymme och kapacitet. Startdatum bestämdes till den 4 maj 2011. Patienterna fick i god tid ett informationsbrev och muntlig information om förändringen med ett erbjudande om att lära sig självdialys. Några tvekade och trodde inte att de skulle kunna klara av det. Men många var positiva och hade ju väntat på att få börja träna. Tre patienter tackade nej, de ville eller kunde inte bli självdialyserande men 15 patienter tackade ja till att byta enhet. Övriga enheter inom kliniken och andra berörda informerades. Under den här våren fanns det en optimism och en stark vilja till förändring men också som vid alla omorganisationer en stor oro bland personalen för vad som skulle hända och hur det skulle bli. Vi hade många möten för att diskutera och reda ut oklarheter så att alla fick komma till tals och känna sig delaktiga. Det bestämdes att personalen i stort sätt skulle arbeta samma schema som tidigare. Under hösten minskades personalbemanningen med en sjuksköterska, som flyttade till en annan enhet beroende på neddragningar på sjukhuset. Samtliga sjuksköterskor började utbilda och träna patienter för själv- och hemhemodialys, fördelat på tre sjuksköterskor på HHD-mottagningen och fyra på SHD-mottagningen. Hur gick det sen? Ett år efter omorganisationen görs en uppföljning. Perioden hade varit arbetsam, inte bara på grund av alla patienter som skulle tränas utan också att omorganisationen i sig behövde tid att sätta sig. Nya rutiner och arbetssätt behövde utformas och nya personalgrupper behövde också tid att hitta sin form. Glädjande nog visade uppföljningen att antalet patienter som dialyserar sig själva helt självständigt hade ökat med totalt 14 patienter. Även antalet behandlingar per vecka hade ökat, i snitt hade nästan alla fyra ggr/vecka. Av de 18 patienter som tidigare hade fått hjälp med allt på Passagen, lärde sig 12 stycken att sköta sin egen behandling helt självständigt, varav några startade i hemhemodialys. De patienter som behövde fortsatt hjälp med behandlingen, sex stycken, flyttades till sjukhusdialyserna. Under perioden 2012-2013 har vi fortsatt att öka antalet patienter, dock i lägre takt. I januari 2014 har vi 36 SHD patienter och 39 HHD patienter att jämföra med 21 respektive 20 i januari 2011. DIALÄSEN 4.2014 Tommy Helgesson reder sig själv. Vilka slutsatser kan vi dra? Beslutet att stänga Passagen visade sig vara en avgörande framgångsfaktor. Det frigjorde utrymme och sjuksköterskeresurser för träning och gav patienter den milda »knuff« som ibland kan behövas för att våga pröva självdialys. Vi uppnådde vårt syfte med att öka antalet SHD och HHD patienter. Fördelarna är många inte minst samhällsekonomiskt då fler patienter får möjlighet att arbeta eller studera. En organisation som främjar egenvård möjliggör ett ökat antal självständiga patienter. Många patienter kan ofta mycket mer än vad både vi och de själva tror! Om vi skapar de rätta förutsättningarna det vill säga ser till att det finns utrymme, kontinuitet och tid avsatt för träning och att vi inte minst tror på den motiverade patientens förmåga, så är det en spännande resa vi gör, tillsammans med patienten, så att han/hon kan ta kontroll över sin sjukdom och behandling. Text Britt-Louise Allenius, Sektionsledare, Kungsholmsdialysen, Karolinska Universitetssjukhuset. 37 HELEN HARRUNG