Nollelva 1
Temadagar som gör det värt att fira! Hurula Jehov
a Det går inte att komma ifrån att Hurula har varit en av de bästa och viktigaste svenska artister som kommit fram på senare år. Att han är bra är en sak, men han är märkligt nog också ganska ensam om det han gör. Punkanstruken gitarrock på svenska har ju i decennier varit en del av vårt lands folksjäl genom artister som Wilmer X, Thåström, Håkan Hellström och många andra, men under 10-talet har det plötsligt blivit en bristvara. Därför är det viktigt att Hurula finns och för vidare gitarrskrammeltraditionen så den inte glöms bort. Kanske resulterar det också i att musikälskare och recensenter är lite extra välvilligt inställda till honom, just för att det inte finns så många andra bra och punkattitydiga gitarrockande killar att lyssna på för tillfället. Och kanske hoppar även jag upp ett steg för mycket i betygsskalan, för även om jag är väldigt förtjust i Hurulas dysterhet och desperation, både på denna platta och tidigare, så känns han här något nedtonad. Mindre attack, mindre mörker. Kanske håller Hurula på att bredda sitt uttryck? Det vore i så fall en uppskattad utveckling, så länge han håller fast vid kärnan i sin musik, för jag tror han har mycket mer att ge än vad han hittills visat. (TP) Bruce Springsteen Letter to you En av rockvärldens fräschaste 70-plussare visar att man inte behöver mossa till sig bara för att man passerat folkpensionsåldern och rockat på i ett halvt sekel. Springsteen är sannerligen inte den musiker som ligger längst fram i utvecklingen, men han har kvar energin och någon form av ambition och det hedrar honom. Nya skivan “Letter to you” har en behaglig lätthet över sig. Det beror säkert på flera saker. Springsteen har hållit på så länge att han inte längre är ängslig över hur musiken ska tas emot, han har återförenats med sina gamla samspelta polare i E street band och de har spelat in plattan live i studion på fyra dagar. Jag inbillar mig att det gör musiken mer avslappnad och självsäker. Det låter stabilt. Springsteen släpper aldrig ifrån sig några riktiga bottennapp, men alltmer sällan överraskar han med de där riktiga höjdarlåtarna. Och det sker inte här heller. Albumet har ett gäng sedvanliga rockrökare i klassisk bredbent Springsteen-stil och det har vi hört så många gånger tidigare och dessutom bättre än så här. Personligen uppskattar jag mer de tillfällen när The Boss lämnar sin uttjatade mall, hur små de utsvävningarna än må vara. Springsteen gör inget nytt här, men det han gör gör han ändå rätt bra. (TP) Franska trion Är det konstigt? Jag tror inte det är någon tvekan längre: Franska trion är de senaste femton årens bästa svenska band. Detta är bandets elfte album och det är en imponerande stark skivsvit som trion klämt ur sig sedan 2005. Det saknas helt bottennapp och varje skiva kan i princip beskrivas som ett mästerverk. Och frågan är om inte “Är det konstigt?” är bäst av dem alla. Förra året dog trummisen Thommy Larsson mitt under bandets vårturné. Det hade kunnat vara slutet för trion eller åtminstone inneburit ett kreativt stopp för de kvarvarande medlemmarna men Matti Ollikainen och Viktor Turegård fortsätter att spotta ur sig musik som är så fantastisk att man knappt vet var man ska ta vägen. Här tycker jag de tar sin rännstensjazz ytterligare ett steg längre. Smärtan och desperationen har alltid funnits där, liksom Mattis speciella röst. Musikaliskt har trion också hållit toppklass med sin pianobaserade jazz som hämtat inspiration från bluesens mörker, kabaretgenrens bildspråk och den falska tröst som flaskan kan ge. Men nu fläskar de på ytterligare och breddar sitt sound. Det gnisslar, sprakar och gnistrar i ena stunden för att vara nedtonat och finstämt i nästa. Kanske kan det breda genombrottet komma nu också när de ska vara med som husband i “På spåret”? Det vore välförtjänt, för detta är årets bästa platta. (TP) Temadagar är ypperliga tillfällen att få äta en semla eller rensa ur sin dator. Nedan listar vi några av årets temadagar. Kända och mindre kända. 22 NOVEMBER Wienerbrödets dag 27 NOVEMBER Black Friday 29 NOVEMBER 1 Advent 1 DECEMBER Glöggens dag 3 DECEMBER Drick en öl-dagen 6 DECEMBER Andra advent 9 DECEMBER Pepparkakans dag Katie Melua Album No. 8 Måste ju säga att albumtiteln är lite fantasilös. Sen läser jag att temat för skivan är “kärlek”, och det var ju inte så påhittigt det heller. Tycker nog man kan kräva mer av en av Storbritanniens bäst säljande artister genom tiderna. Jaja, Katie hävdar att skivan innehåller hennes mest personliga texter hittills och istället för att berätta traditionella historier med sagolika slut, vill hon visa det vardagliga och komplexa i kärlek och relationer. Hon säger också att skivan utgör kulmen på ett musikaliskt uppvaknande och att hon hämtat inspiration från folkmusiken, för att genom vackra stråkarrangemang väcka känslan av den där magiska timmen precis när solen går ner. Och jag kan mycket väl tänka mig “Album No. 8” snurra i högtalarna på en takterass i skymningen eller på en yacht i någon medelhavshamn när kvällningen drar in, för det handlar om mysig musik som puttrar fram. Väl framförd, elegant och mjuk i kanterna. Kanske lite väl luddig i konturerna om man ska vara ärlig, för Katie Melua är så mjuk och bomullslen att musiken mest förvandlas till ett skönt bakgrundsljud. Väldigt behagligt att lyssna på, kanske på en trevlig parmiddag eller som stämningskapare när man sysslar med handarbete, men när musiken tonat ut är det väldigt svårt att minnas en enda låt. (TP) NOLLELVA 39 Ane Brun After the great storm I ärlighetens namn blir det inte att jag lyssnar så mycket på Ane Brun nu för tiden, men varje gång jag gör det så påminns jag om vad det var som gjorde att jag började gilla henne en gång i tiden där i början av 00-talet. Och fortfarande är hon en av mina favorit-singer/songwriters. Dels är det den där rösten som lyfter henne en nivå över de flesta andra kvinnliga sångare här i landet. Dels är det något med musiken som ger henne en extra tyngd. Svårt att sätta fingret på, men Ane Brun har liksom mer pondus än konkurrenterna i genren. Och är man ett stort fan av den norska sångerskan så är denna höst något att jubla över, för efter denna platta kommer snart en till, mer akustisk platta. “After the great storm” går dock i en annan riktning. Den har en hel del elektroniska inslag och en luftig, drömsk, balearisk känsla. Mycket behaglig att lyssna på. Och sången sitter som en smäck. Det är inte säkert att jag kommer att börja lyssna mer på Ane Brun framöver, men detta är en riktigt fin skiva som återigen påminner mig om varför jag gillar henne. (TP) Gorillaz Song Machine, Season One: Strange Timez Damon Albarns smått galna musikprojekt Gorillaz är ett bra exempel på när kreativitet och konst får fritt spelrum. Det fiktiva bandet följer inte trender och verkar helt strunta i regler och förväntningar. Resultatet blir oftast lekfullt… och på gränsen till konstigt! För visst är det lite knäppt att göra en skiva som spretar och samlar en rad olika musikstilar. De flesta artisterna jobbar arslet av sig för att se till att ett album blir perfekt, det ska vara rätt låtar i rätt ordning och musikgenren måste till varje pris hållas. Här gör Gorillaz nästan tvärtom. På nya albumet bjuds vi på en salig blandning av låtar och artister, bl a gästar Robert Smith, Elton John, Beck, St Vincent och legenden Peter Hook (Joy Division). Albumet innehåller, inte helt otippat, en samling lekfulla och förunderliga alster där Damon Albarns bitterljuva toner har fått fritt spelrum. ”The Valley Of The Pegans” med Beck, ”Chalk Tablet” med St Vincent och ”Aries” med Peter Hook är mina favoritlåtar på en skiva som är både uppfriskande och konstig på samma gång. (JL) 10 DECEMBER Nobeldagen 13 DECEMBER Luciadagen