Sten 1
PORTRÄTTET THORBJÖRN ANDERSSON konstnärsparet Chr
isto och Jeanne-Claudes kända verk Running fence, ett draperi som under 14 dagar 1976 sträckte sig fyra mil över Kalifornien och ner i Stilla Havet. Thorbjörn reste till The Bay Area, ”jag flydde mer eller mindre”, och arbetade ett år på ett arkitektkontor i San Francisco. Amerikanerna har en starkare tradition av att vistas ute i städer. I Sverige är vi i naturen, går på promenader, åker skidor, men att vara ute i stadens landskap är en kort tradition här. T ”Livet är lite enklare. Jag behöver inte stå med mössan i hand längre.” – Det var musik och litteratur överallt och det var självklart att man måste göra något som var större än sig själv. Utgångspunkten var att vi skulle förbättra världen. Det var ett rimligt mål, säger han, skrattar lite förläget, som man gör åt ungdomstiden, men med åren har den världsförbättrande visionen visat sig vara en central grund i hans arbeten. Efter funderingar på konstnärs banan, valde han det tryggare yrket landskapsarkitekt, som var ett sätt att bidra till samhället och samtidigt få arbeta konstnärligt. Att arbeta med det offentliga och det gemensamma var ett slags konkret världsförbättring. ”Det gäller även idag. Att komma till en plats och se att folk gillar att vara där, det är min största tillfredställelse.” Därför jobbar han mest med kommunala projekt, torg, parker och offentlig miljö. Han utbildades på Sveriges Lantbruksuniversitet på Ultuna i Uppsala och på skolan i Alnarp, gick ut 1981. Det var en dyster tid för en ambitiös landskapsvalp. Torg var parkeringsplatser och parker var ytor i väntan på exploatering. Asfalt var baskvaliteten. – När det skulle vara fint använde man betongplattor, i något enstaka fall kunde man få vissa inslag av granit eller skiffer. Det var svårt att försörja sig. Thorbjörn hade studielån upp till öronen och kände att det inte var möjligt att stanna i Sverige. Han letade i tidningar och böcker efter platser med högre ambitionsnivå, hittade spännande projekt i Kalifornien, till exempel 28 horbjörn kom också i kontakt med Land Art-rörelsen, de konstnärer som på 1960-talet hade ledsnat på de allt mer kommersiellt drivna gallerierna och istället arbetade konstnärligt direkt med landskapet. Konstnärer som Christo, Robert Smithson, Michael Heizer och andra betydde mycket för amerikansk landskapsarkitektur. Uppiggad av allt detta återvände Thorbjörn till Sverige, bara för att återigen stångas mot den betongbastanta byggbranschen. Men han hade nu upplevt andra verkligheter, sett vad som var möjligt och startade därför en tidskrift med tre kamrater, Utblick Landskap, som under åren 1984-2000 kom att bli en allt viktigare röst för den svenska landskapsarkitekturen. – Det var en hobbyprodukt. Vi var 28-29 år gamla, fick inget betalt, men kunde ringa vem som helst, till exempel Slas eller Ivar Lo Johansson och be honom berätta om sin bok Kungsgatan och landsbygds familjernas inflyttning till Stockholm. På den tiden arbetade Thorbjörn på det stora kontoret VBB, Vattenbyggnadsbyrån, ”jag satt och beräknade svängradier för lastbilar” och ritade bland annat miljöer i Saudi-Arabien. – Det var en overklig upplevelse, med kulturer som bara 20-30 år tidigare hade varit nomader. Nu byggde man ikapp 500 års samhällsutveckling under 50 år. I dag, långt senare, är hundåren förbi. Han upplever en skördetid för sina idéer. Daniaparken gav andra jobb, nya uppdrag flödade in. Flera parker och torg är på gång, i Karlshamn, Söderköping, Borås, Boulognerskogen i Skövde. Han arbetar med Lunds tekniska högskola, Chalmers och Halmstad högskola. – Ett fönster står öppet just nu och livet är lite enklare, jag behöver inte stå med mössan i hand längre. Men det gäller att behålla stinget och inte bli mossig. Att lyssna på ny musik är ett sätt att hålla sig igång. – Jag lyssnar inte längre på ungdomshjältarna utan på musik från i dag, nya saker som jag kan lära av. Han har varit gästprofessor på flera utländska universitet, bland annat Harvard. I dag är han också föreläsare, skribent, ”jag skriver ofta fram projekten eftersom texten inte får den ritade linjens precision, som kan vara låsande” och adjungerad professor på sin gamla skola Ultuna. Han befinner sig i en position mitt mellan praktiskt arbete, lärarjobbens inspiration och akademiernas forskning. Innan det är dags att gå avslutar Thorbjörn Andersson med sina tre krav på ett offentligt rum. Först en känsla av trygghet och säkerhet, det andra är komfort, ”du ska kunna kura under träd, kunna hitta skuggor, bekväma soffor”, det tredje är att det ska uppstå en upplevelse. – Du ska vara med om något när du kommer till miljön. Inte nödvändigtvis spektakulärt, utan något subtilt som har att göra med historien, med berättelser, utblickar, skalan, platsens egenart. – Jag gratulerar mina studenter till att få gå ut till en marknad som är så mycket bättre än förr och full av roliga jobb.