Sten 1
SMÅSTEN KRÖNIKAN THORBJÖRN ANDERSSON FOTO: ANNA
RUT FRIDHOLM småsten. FOTO: STENCENTRUM Jobben jag inte vill ha D et finns två jobb jag önskar ingen. Det ena är att vara kinesisk järn vägsarbetare som lägger räls i ett ökenartat landskap någonstans i USA på andra hälften av 1800-talet, syll vid syll utmed oändliga raksträckor. Det andra är att vara stenhuggare med korp och spade, iklädd randiga kläder som deltagare i en straffkoloni som man ser dem i filmer ibland. Lägger man en smula allvar i det här så var det vad den nyligen bortgångne Nelson Mandela fick syssla med under sina första 18 år i fångenskap på Robben Island utanför Kapstaden. Här var det inte frågan om att tillverka fina plattor eller hällar till mark och fasad, utan ett tröstlöst monotont arbete med att knacka större stenstycken till flis. En skottkärra per man och dag skulle man producera. Det rörde sig om kalksten, har jag läst, så kanske framställde fångarna råvaror till cementindustrin. De såg aldrig slutprodukten och kanske sattes de i detta straffarbete för att bli demoraliserade och mista sin upprorsvilja. Det lyckades inte i Mandelas fall, som vi vet. Från svensk stenbrytning finns många historier; dödliga stenskärvor ven genom luften när dynamitsalvorna gick, tunga laster släpades fram och tillbaka. Det är en del av svensk kulturhistoria, vi kan läsa om det i till exempel Harry Martin sons barndomsskildring Nässlorna blomma ( 1935 ). Han var stenhuggarens son. Det är historier med ett ibland romantiskt skimmer över sig, men det måste ha varit ett otroligt slitsamt jobb i Fattigsverige. J ag tänker på det där i mitt arbete som landskapsarkitekt. Jag jobbar med sten som streck på en ritning och det krävs mycket liten ansträngning att göra större eller mindre, rakt eller krökt, föreskriva ytbearbetningar som flammad eller råkilad. Mitt arbete är inte i närheten av de ansträngningar som en riktig stenhuggare utsätts för, än mindre en straffånge. Det känns orättvist. Därför blir jag lite bättre till mods när jag läser att svensk stenindustri i dag framställer sina produkter billigare och med mindre slit än någon gång tidigare i världshistorien. Maskiner, robotar, linsågar och annan utrustning gör att hällar, mursten och plattor kan produceras enklare än någonsin. En stenarbetare i Sverige i dag har mycket lite gemensamt med det arbete som gjordes på Robben Island, Sydafrika. Det känns bra. THORBJÖRN ANDERSSON, LANDSKAPSARKITEKT 40 Plattorna har monterats och mönsterpassats efter ådrornas mönster i stenen. VÄRLDSKLASS behöver gå utanför Sverige för att hitta världens bästa hantverk i sten. Det här ger signaler som gynnar alla som är verksamma i vår bransch, säger Lars Alfredsson, ägare av Stencentrum i Mölndal, och nyss hemkommen från Las Vegas i USA. Award, som delas ut av Marble Institute of America, en världsomspännande organisation för stenbranschen. — Det är våra medarbetares och leverantörers hantverkskunnande som belönas. Arbetet har utförts på en av ”Stockholms mest prominenta adresser”. Projektet inleddes för fyra år sedan, tillsammans med arkitekten Stefan Bergkvist.