Nöjesnytt Kalmar Öland 1
nagy här min kära Hade han haft något som helst i
ntresse av det själv hade göteborgaren Henrik Nagy varit en av landets största singer/songwriters. Istället är han helt tillfreds med att bo i en stuga på landet och då och då släppa ut några magiska sånger i världen utan att göra något väsen av sig. Men banne mig om inte nya singeln Losern I Min Hall borde göra honom till den stjärna han förtjänar att vara. Det är en fullkomligt formidabel låt, med en text som är inget annat än genial. Kolla in på Spotify omedelbums. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. I år skulle Marvin Gaye fyllt 80 år om han inte för 35 år sedan blivit ihjälskjuten av sin far (!). Jodå, soulmusikens kanske största sångares liv var fyllt av tragik och kanske var det också därför han också sjöng som om varje stavelse vore hans sista. Det har aldrig varit tydligare än på Here, My Dear från 1974, ett temaalbum om den uppslitande skilsmässan från hustrun Anna. Aldrig tidigare har de vackra och fula sidorna av kärleken skildrats med sådan naken passion, ärlighet, vrede och sorg på skiva. Det är bitvis en plåga att höra Gaye sjunga hjärtat ur kroppen, men det är samtidigt en lisa för själen att göra det till några av de vackraste sånger som fästs på tape. Here, My Dear är ett av musikhistoriens bästa album. Någonsin. nathalie prass landet som gud skapade I sommar tillbringade jag och familjen två veckor på vägarna i Kalifornien. Ja, ni får bli avundsjuka. Och det ska ni vara. Anyhooo, som alltid när man kör bil i landet i väster med radion på känns vissa låtar som plötsligt dyker upp som om de är soundtracket till ens egna film man just där och då spelar med i. Så var det definitivt när Blake Sheltons nya singel God’s Country kom på samtidigt som vi körde genom Arizonas hisnande landskap en tidig morgon. Inte bara en passande sammanfattning av inte bara vår resa, utan även Sheltons bästa låt hittills. Hon är lite avig, på det där gulliga sättet, Natalie Prass. Både till utseendet och rent musikaliskt. Debutalbumet från 2015 var fint, men det är på 2018 års The Future and the Past som denna synnerligen begåvade dam blommat ut på allvar. Albumet är på sina ställen både feministiskt och politiskt tematiskt, men Prass låter aldrig det komma i vägen för groovet eller melodierna. Hon sjunger sprött utan att det blir mesigt och galenpannan Matthew E Whites produktion känns hela tiden är luftig och fräsch – lyssna bara på underbara Short Cut Style, eleganta Hot for the Mountain eller tuffa Ain’t Nobody. The Future and the Past är ett suveränt album. man är ju inte mer än människa Det är väl inte direkt coolt att som 50-åring gå igång på en ny singel med Jonas Brothers, men jag kan bara inte värja mig mot Only Human. Jag har aldrig haft något emot den fagra brödratrion – tvärtom har jag alltid gillat deras måhända lättviktiga, men alltid smarta tonårspop på samma sätt som jag alltid gillat One Direction. Men Only Human har något alldeles extra, med sina sköna blinkningar mot både 1980-tal och Ace of Base’s mest melodiska stunder. paul cauthen Det är ingen tillfällighet att Paul Cauthens debutalbum heter My Gospel. Hans uppväxt präglades av familjens religiositet och kyrkans dubbelmoral och countrymusiken blev hans egen väg till räddning. Med både en röst och ett sound som ligger någonstans mellan Waylon Jennings och Sturgill Simpson frammanar han både änglar och demoner i låtar som Still Drivin’, As Young As You’ll Ever Be och titellåten. Och i I’ll Be the One har han gjort en av 2010-talets allra bästa countrylåtar. 68 | nöjesnytt