Nolltretton 1
Strängen Rock på svenska Franska Trion Blod på vå
ra händer Strängen, eller Robert Dahlqvist som han egentligen hette, blev känd som gitarrist i The Hellacopters men har lirat på en rad håll och kanter, bland annat i bandet Dundertåget och som soloartist. Han gick tragiskt bort den 1 februari 2017, endast 40 år gammal. Det sista han gav ut var låten "Bangatan" hösten innan, som var tänkt som första singeln från en kommande skiva med titeln "Rock på svenska". Plattan var i princip färdiginspelad och klar men hann aldrig ges ut innan Strängen gick bort. Efter en tids sorg började producenten Chips Kiesby och promotorn Calle Schewen kika på materialet och insåg att Strängen lämnat efter sig en kanonplatta. De fixade till det sista och nu är skivan här. Det handlar mycket riktigt om rock på svenska. Äkta, skitig, opolerad rock. Åtta starka låtar med rå känsla och pardonlös inställning. Låttitlar som "Farsan söp ihjäl sig" och "Rocken är inte död", "Bangatan" i fullbandsversion och den något lugnare "Ingrid", tillägnad dottern, som avslutningsspår. Ett värdigt testamente från Strängen. (TP) Är det jazz? Är det rännstensblues? Är det kabaré? Är det pianopop? Jag vet inte, jag vet bara att Franska Trion är ett av de senaste tio årens bästa och intressantaste svenska band. Detta är gruppens nionde album, och de lyckas inte bara upprätthålla sin höga nivå utan till och med bli bättre för varje skiva. Trion består av Matti Ollikainen på sång och piano, Thommy Larsson på trummor och Viktor Tuegård på bas, och musiken kan beskrivas som tonsatt desperation. Matti Ollikainen öppnar sitt krossade hjärta och låter oss ta del av lögner och svek, sprit och misär och allt det där andra eländet han varit med om i sitt usla liv. Det finns ingen annan svensk sångare som kan låta lika förtvivlad på samma trovärdiga sätt. Det skevar, det skaver. Såväl Ulf Sturesson som Tom Waits fladdrar förbi. Cigarettröken ligger tung över pianot och rödvinsflaskan har bara en ynka slatt kvar på botten. Det är jazz som jazz borde låta, blues som verkligen är blues på riktigt. Smärta och bitterhet utan filter. Och samtidigt så förbaskat vackert att man nästan börjar böla. (TP) Interpol Marauder I början av 00-talet dök det upp en massa tuffa band i New York som lirade skramlig indierock och både anammade och uppdaterade den klassiska rockestetiken på ett sånt sätt att det talades om den, nya hippa New York-scenen. Allra hippast var The Strokes, men under dem fanns en rad band som alla ingick i denna våg, exempelvis TV on the Radio, The Rapture, Yeah Yeah Yeahs och inte minst Interpol. Bandet bildades 1998 och skivdebuterade 2002 med "Turn on the bright lights" som hyllades av kritikerna. Vissa försökte måla upp en konflikt mellan The Strokes och Interpol, men förutom att båda hade sin grund i någon slags garagerock fanns det musikaliska skillnader. The Strokes jämfördes ofta med Ramones medan Interpol drog mer åt postpunk à la Joy Division. Efter andra skivan "Antics" 2004 kändes det som att maskineriet började hacka och jag var en av de som slutade bry mig. Nu har de släppt sitt sjätte album och när jag lyssnar på det är det som att återse en gammal vän. Man går snabbt in i sina gamla roller, tar vid där man slutade senast och har trevligt en stund med att prata gamla minnen, men man inser också rätt snabbt varför man slutade att umgås. (TP) LARS HOFFSTEN YESTERNOW 4/10-14/11 PASSAGEN 20 ÅR JUBILEUMS UTSTÄLLNING 13/10-21/11 PATRICK NILSSON Nya (och ganska nya) bilder 30/8-3/10 The Kooks Let´s go sunshine När Atomic Swing splittrades startade två av medlemmarna The Kooks, som spelade samma typ av indiepop och fick ett smärre genombrott genom en reklamfilmslåt. 1999 kom debutskivan "Too much is not enough" som var en riktigt pigg och cool platta med många snärtiga popdängor. Kan verkligen rekommenderas. Några år senare dök det upp ett engelskt band med samma namn. Också ett gitarrbaserat och energiskt indieband, men då hade svenska The Kooks redan lagt av så risken för missförstånd var lyckligtvis minimal. Britterna blev sedermera rätt stora, och även om de är ett helt okej band kan jag ändå inte låta bli att tycka att det var fel The Kooks som fick den internationella framgången. Detta är Brightongruppens femte fullängdare och det låter... tja... trevligt. Ungefär som de låtit på sina tidigare album. Habilt men intetsägande, kompetent men småtråkigt. Ett generiskt brittiskt popband där alla kanter och all egen identitet har filats bort, om den någonsin funnits. Så lyssna gärna en stund på "Let´s go sunshine", men gå sedan till någon skivbörs och köp "Too much is not enough" med svenska The Kooks istället. (TP) Markus Krunegård I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot Låt oss nämna elefanten i rummet. Inte att Norrköpingssonen Krunegård varit utbränd och nu är tillbaka fyra år efter förra skivan "Rastlöst blod", utan den långa och krångliga albumtiteln. Krunegård har visserligen en tradition av märkliga (främst låt-)titlar men denna tar väl ändå priset. Så, nu går vi vidare. Krunegård är en lite udda fågel i Musiksverige som gör pop som både är bred och konstig på samma gång. Förmodligen är det just denna lyckade kombination av snyggt pophantverk och egensinne som gör att jag och många med mig gillar honom så mycket. Och han håller fast vid sin stil på detta sjätte album, så alla gamla fans kan pusta ut. Musikaliskt gör Krunegård oklanderlig men ändå personlig musik. Snygg, fluffig pop där hela livet ibland är ett disko och där rocken ännu inte spelat ut sin roll. Textmässigt har han en unik ton med ordval, teman och vinklar som ingen annan i landet. I kombination med hans lätt igenkänningsbara röst och egna sångstil blir Krunegårds låtar ett välkommet avbrott i det vanliga popskvalet. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel… och på sin nya skiva gör Krunegård väldigt mycket helrätt, en del halvrätt och nästan inget riktigt fel. (TP) NOLLTRETTON 43 Per Gessle Small Town Talk Förra årets albumsläpp ”En vacker dag” och ”En vacker kväll” ligger till grund för denna engelskspråkiga countryplatta. ”Småstadsprat” har blivit ”Small Town Talk” och Lars Winnebäck har bytts ut mot Nick Lowe. Gessle sägs skriva 200 låtar om året, trots detta så är det inte så mycket nyskrivet här utan snarare återanvändning och omarrangering som gäller. Att Gessle spelar in denna platt kanske inte kommer som någon överraskning, då båda tidigare nämnda plattor är inspelade i Nashville… och är man i Nashville... ja, då måste man ju göra en ”riktig” countryplatta. Gessle har tagit hjälp av låtskrivaren Sharon Vaughan för att få till den engelska översättningen och visst funkar det bitvis, men i det stora hela är detta en ganska sömnig och profillös skiva. Låtarna ”The Finest Prize”, ”Name You Beautiful” och”No One Makes It On Her Own” med Helene Josefsson är dock tre undantag och visst är den outgivna (om man bortser från demoversionerna) Roxette-låten ” Being With You” kul att höra. Om man hört en orginallåt på svenska så blir det nästan alltid konstigt och märkligt att höra den på engelska. Så skriv helt nytt Gessle - du har ju låtar! (JL) MATTIAS ÅKESON JONAS NOBEL KLICKER DOLITTLE 23/8-26/9 Stora torget 2 Öppet: tis 11-16, ons 11-18 tors 11-20, fre-sön 12-16 Fri entré Kultur- och fritidsnämnden