NG Gbg 1
E n jobbig grej med vänner som flyttar ifrån en ä
r att de ofta har mage att kräva att man ska hälsa på dem. Eller, kanske inte kräva, men tjata tills man är nedbruten. Det handlar inte om att jag inte vill hälsa på dem, snarare att jag inte har råd att åka på turné världen över. DÄRFÖR BLEV JAG glad när min vän Louise bestämde sig för att påbörja studier på en ort med bekvämt avstånd till Sverige, det vill säga Edinburgh, Storbritannien. Trots att jag aldrig varit där tidigare har jag i flera års tid ställt staden på en väldigt hög piedestal och fantiserat om hemtrevliga gamla pubar och främlingar som adresserar mig med ”luv”. Det känns som att norra Europa kollektivt utsett Edinburgh till en stad som ska hållas fri från otäckheter och uteslutet vara en plats av trygghet och mys. Min inställning till att hälsa på Louise var genomgående positiv, och jag var dessutom otroligt nyfiken på livet i studentkorridor efter många års plöjande av romantiska collegekomedier. 72 TIMMAR STUDENTLIV I EDINBURGH Alexandra Lundbladh har räknat ner till Brexit i Skottlands huvudstad. TEXT OCH FOTO: ALEXANDRA LUNDBLADH JAG ANLÄNDER TILL Edinburgh en torsdag vid lunchtid och är något nervös eftersom att resa utomlands ensam är det mest äventyrliga jag utsatt mig för på två år. Den första jag möts av på flygplatsen är en vänlig uniformerad polis som på skotsk dialekt frågar ”Where have you come from?” för att sedan peka mig i rätt riktning – en gärning som gör mig varm i kroppen. Allt går bra, jag tar mig från flygplatsen in till stan och därifrån direkt till Musselburgh, en liten förort till Edinburgh. När Louise välkomnar mig vid tågstationen och leder mig till Queen Margaret Universitys campus känns det som att jag kommit hem. De starka vindarna är inte vind, de är en famn som vaggar mig varsamt. LOUISE HAR INTE överdrivit när hon berättat om sitt pyttelilla rum som påminner om en finlandsfärjahytt, det påminner verkligen om en finlandsfärjahytt, förutom att hytten nog är större. Det är mysigt i alla fall, och jag är väldigt tacksam över att få tre dagar med min kompis. UNDER MIN FÖRSTA kväll som låtsasstudent går vi till Maggie’s, QMUs – ja jag är QMU med Queen Margaret University nu – campusbar där ett 30-tal studenter samlats för karaokekväll. För det överkomliga priset 7.15 pund får vi en stor öl (en Tennent’s, det dricker alla där) och en plastmugg rödvin med ytspänning. Stämningen på Maggie’s är som den är på alla lokalfester en timme in, och alla som sjunger karaoke ser ut att ha en pistol riktad mot tinningen. Jag förstår inte hur man kan ta sig an uppgiften att underhålla en publik för att sedan gå upp och NR 02, 2020 | NÖJESGUIDEN 45