Nöjesnytt Kristianstad 1
wildson dolly + sia = guld Det är stört när omöjl
igt att förstå att Wildson kommer från Karlskrona. Bakom projektet står de begåvade låtskrivarna, multiintstrumentalisterna och producenterna Johan Glössner och Thomas T.K Karlsson och på två EP:s har de gått från osande neosoul till Bublé-doftande easy listening, allt utfört med fingertoppskänsla och grymma sånginsatser från bland andra LaKesha Nugent, Ed Mills och Frida Winsth. I skuggan av La La Land och A Star Is Born har en ny musikalfilm snart premiär. Jag vet inte speciellt mycket om Dumplin’, mer än att det släppts en singel därifrån som är ren och skär dynamit. Dolly Partons gamla slagdänga Here I Am har fått bitvis ny kostym och som duettpartner har pansargeneralens hustru ingen mindre än SIA. Och som dom sjunger tillsammans! Originalet är i det närmaste oantastligt, men den här versionen kommer baske mig inte långt efter. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. när blues blir soul norsk mumma Thomas Dybdahl har varit en liten personlig favorit ända sedan debuten… That Great October Sound 2002, men han har väl knappast låtit mer angelägen, eller bättre, än på färska albumet All These Things. Som producent har han ingen mindre än Larry Klein (en gång i tiden gift med och producent för Joni Mitchell) och resultatet är en enastående resa från klassisk singer/songwriter-pop, via midnattsblå jazz till lågmäld men pigg americana. Norsk musik är i allra högsta grad där uppe med svensk. Termen bluesrock har väl kanske inte den bästa klangen i mina öron, men det finns lysande undantag. Nu kanske det i och för sig är lite missvisande att kalla Tedeschi Trucks Band – frontade av man/hustru-duon Derek Trucks och Susan Tedeschi – för bluesrock, men blues och rock är grunden i deras musik. Och trots att de ofta och gärna ger sig ut på minuterlånga instrumentalpartier, kryddade med gudabenådade slidegitarrsolon, genomströmmas deras musik av det vi brukar kalla S-O-U-L. Ända från debuten Revelator 2011 fram till 2017 års makalösa livealbum Live From the Fox Oakland har tiomannabandet (!) bevisat att blues, rock, soul och country faktiskt kan stråla samman till en magisk enhet. Nästa år kommer de till Sverige. Hurra! ljud och bild från muscle shoals Muscle Shoals i Alabama är en legendarisk studio, där otaliga klassiska låtar och plattor spelats in genom åren. En dokumentär på samma namn låg länge på Netflix (den är borttagen nu) och är strålande testament över en ganska okänd del av musikhistorien. Nu har det släppts ett superbt tributealbum betitlat Muscle Shoals – Small Town, Big Sound, där artister som Steven Tyler, Jamey Johnson, Willie Nelson, Michael McDonald, Vince Gill och Candy Staton visar vilken veritabel skatt som kommit inifrån dessa sydstatsväggar. christine and the queens Héloîse Letissier är onekligen en phosporescent Häromveckan befann jag mig på Berns i Stockholm för att bevittna Phosphorescent live, och det var precis så bra som jag hoppats. Matthew Houck slog, trots sitt något krångliga artistnamn igenom med den hjärtskärande singeln Song For Zula 2013 och har gjort sig känd som en kärlekskrank uttolkare av både traditionell country och elektronisk americana. Hans nya album C’est La Vie är dock desto mer upbeat och livsbejakande, men nerven är intakt – och Phosphorescent är fortfarande det bästa band du aldrig hört. multitalang. Hon började inom teatern och har sysslat med både performance art, videokonst, teckningar och fotografering. Men kanske är hon som allra bäst när hon gör musik under namnet Christine and the Queens. På engelska med stark fransk accent gör hon experimentiell synthpop, med androgyna vibbar. Det är ambitiöst och sexigt, slickt och smutsigt om vartannat, men hela tiden med en knivskarp känsla för popmelodier. 66 | nöjesnytt – 54 –