Svensk Golf 1
R lofoten links resan dit närmaste flygplats finn
s i svolvaer, en halvtimme från lofoten links. men där kan bara propellerplan landa, vilket betyder att du först måste flyga till oslo, sedan till Bodö och därefter till svolvaer. det tar tid och kan vara dyrt. däremot går direktflyg från oslo till evenes, två timmar bort. Vi valde istället att flyga från stockholm till kiruna. i kiruna hyrde vi bil och körde ungefär fem timmar för att ta oss till lofoten links. lång tid, men resan i sig är också ett äventyr. dessutom passerar du härliga Björkliden på vägen och en niohålsrond på den vackra banan är en perfekt bensträckare om du prickar in de tre månader (juli till september) som den vanligtvis är öppen. 34 SVENSK GOLF | 1 2016 egnet är så kompakt att det känns som en blöt kram som aldrig vill släppa taget. | Utanför det hukande, grå klubbhuset river vinden runt i träd och buskar och får havet borta i en svårdefinierad horisont att frusta vresigt, innan de mäktiga vågorna sveper in över sandstränder och klippformationer. Receptionisten Wenche kommeR in från busvädret. Hennes röst är fylld av lika delar fascination och medlidande. – Nu har de stängt bron hit ut också. Det är 27 sekundmeter i byarna och för farligt att åka över. Jag tittar uppgivet ut genom fönstret och mellan vattendropparna kan jag urskilja en läckert grön fairway, som står i bjärt kontrast till resten av det karga landskapet som målats i betydligt mörkare toner. Det känns tröstlöst. Tröstlöst, deppigt – men på samma gång oerhört mäktigt och storslaget. – Man får ha respekt för naturen och vad den ger oss. Vi som lever här ute har vant oss vid det, konstaterar Wenche. Analysen är givetvis både nyanserad och träffsäker. Ändå förbannar jag oturen, eftersom det ser ut som att den långa färden hit till svårtillgängliga Gimsöy, som sorteras in i ö-riket med det mer kända samlingsnamnet Lofoten, har varit förgäves. För även om det är omöjligt att inte förföras av naturen, fjordarna, pittoreska små byar, de hisnande bergen som stupar rakt ned i havet och hela det skådespel som visas upp längs med bilfärden på de kringelkrokiga vägarna, så var det ju inte det primära målet för resan. För ryktet kring golfbanan på den andra sidan klubbhusfönstret har färdats snabbt det senaste året och talat ett entydigt språk. Lofoten Links ska vara något utöver det vanliga – och väl värd de mödosamma strapatserna för att ta sig hit. Men över havet signalerar en dystert och till synes oändligt grafitgrå himmel uppgivenhet om dagen snarare än hopp. FöR att göRa det omöjliga möjligt så krävs ofta någon som inte förstår bättre än att svårigheter bara är små fartgupp, som gör att resan mot målet tar lite längre tid än planerat. En eldsjäl, en entusiast med en motor som drivs av mer än bara ambitionen att tjäna pengar. Här, i civilisationens utmarker på den 68:e breddgraden, heter han Frode Hov – mannen som helt enkelt inte kunde släppa tanken på att bygga en spektakulär 18-hålsbana på Lofoten, fastän idén var lika långsökt som svårgenomförd. – En vän till familjen hade varit i Skottland i mitten av 90-talet och tyckte att vår mark påminde om den skotska som de byggde golfbanor på och föreslog att vi skulle testa. Då väcktes min nyfikenhet och vi gick snabbt från ord till handling, berättar Hov över en lika god som kostsam tallrik ”törrfisk” på trivsamma restaurang DuVerden i centralorten Svolvaer. Under flera hundra år har just fisk varit Lofotens stora existensberättigande och vid sidan av oljan tjänstgjort som Norges största bidrag till världsexporten. Men i en begynnande transformation mot att attrahera en allt lukrativare turistsektor såg Frode Hov att golfen skulle kunna bli ytterligare en attraktion på Gimsöy. Sex hål 1998 växte till nio 2002 – och bilden av en av världens mest sceniska banor började förmedlas till omvärlden, tillsammans med budskapet att den varma golfströmmen såg till att banan hade samma spelsäsong som dem i Oslo, 130 mil söderut. – Jag insåg tidigt att vi hade egenskaper i landskapet som skulle kunna göra den här banan attraktiv; att den hade något som gjorde att den skiljde sig från mängden, och jag såg potentialen att hjälpa öns turistnäring och skapa arbetstillfällen, säger Hov. Men pengarna var slut. Så hur visionära planer Hov, tillsammans med svenske arkitekten Jeremy Turner, än hade för sin bana så stod projektet och stampade i många år. Det kom visserligen en hel del besökare, men resultatet var långt ifrån vad han drömde om i slutet av 90-talet. 2010 var han nära att ge upp. – Jag hade försökt få finansiering för en utbyggnad i så många år, utan att lyckas. Och jag kände att det var dags att satsa på något annat. Jag kunde helt enkelt inte lägga mer tid på detta, säger Frode Hov och tittar ut genom panoramafönstret som vetter mot hamnen i Svolvaer, där ett av Hurtigrutens fartyg precis är på väg att lämna kajen. Men plötsligt inträffade händelsen som förändrade allt. Det statliga investeringssällskapet SIVA (Selskapet for industrivekst) hade plötsligt fattat tycke för Hovs planer, delade hans vision och kunde tänka sig att finansiera utbyggnationen – och därmed kunde de gamla ritningarna plockas fram ännu en gång. Och när det ändå skulle byggas så passade Hov på att göra om några av de gamla hålen också – så totalt blev det 13 helt nya till en kostnad av totalt 40 miljoner norska kronor. – Det kändes helt fantastiskt att få komma igång igen och få genomföra projektet som det en gång var tänkt. Jag är kjempestolt över att vi har lyckats så bra och känner mig ganska självsäker på att det vi har gjort kommer att vara attraktivt hos turisterna, säger Hov. ”challenge accepted”. De blå bokstäverna på den mörka fondväggen i klubbhuset utgör Lofoten Links slogan och i korta drag handlar det om att man har antagit utmaningen bara genom att ta sig till den här delen av värl