Nordens Tidning 1
Ny avhandling Norden, Nationen och historien Vi t
räffar en avspänd Henrik Åström Elmersjö, med början till ”semesterskägg”, några veckor efter disputationen för ett samtal kring avhandlingen Norden, Nationen och historien med underrubriken Perspektiv på föreningarna Nordens historieläroboksrevision 1919-1972. TEXT: KARIN LUNDEMARK det svårt att välja något som du skulle ägna så mycket tid. Hur kom du fram till avgränsningarna? H enrik är i grunden lärare och man avundas studenterna som får undervisning av honom. Hur valde du ämnet? Var intresse för hur olika kulturellt bestämda sätt att se på historia influerar varandra. På så sätt var föreningarna Nordens läroboksrevision ett case, med ett exceptionellt rikt källmaterial. När jag satt mig in i ämnet blev caset mer och mer intressant i sig självt. Mycket har sagts om revisionen, men den var i princip outforskad och mycket av det som sågs som dess utgångspunkter och resultat verkade inte stämma. Avgränsningarna gav sig självt i och med källmaterialet som var tillgängligt. – Jag valde ämnet på grund av ett Henrik Åström Elmersjö som en produkt av ett historiskt skeende och en historisk situation, inte som ett uttryck för en essentiell nation. Människor har förmodligen alltid sökt efter att tillhöra en gemenskap och det är väl inget fel med det. De stora nationalistiska och chauvinistiska problemen kommer först när vi förbiser att vi av historiska och delvis slumpmässiga skäl föreställer oss att vi tillhör historiskt och till och med godtyckligt skapade grupper. När vi på mycket oklara grunder hävdar att vi av naturliga skäl tillhör naturliga grupper kommer problemen. Historieämnets (skolämnets) problem är också att det tenderar att skapa de grupper det berättar om. Nationer är förhållandevis nya produkter av vårt behov av att finna gemenskaper. Även Norden och Europa Hur ser du på nationalism idag? – Som historiker ser jag nationalismen 26 nordens tidning nr 3 | 2013 är nya gemenskaper, men för att legitimera gemenskapen skrivs den bakåt och vi förlägger en svensk, nordisk eller europeisk identitet långt tillbaka i tiden. Genom att berätta ”vår” historia skapar vi också oss själva som grupp; att berätta om Sveriges historia, skapar både ”Sverige” och ”svenskar”. Berättar vi istället Nordens eller Europas historia, skapar vi ”Norden”, ”nordbor”, ”Europa” och ”européer”. sorerna” mer reaktionära än till exempel folkskollärare. Jag upplever att det är tvärt om idag. När kom brytningstiden enligt din mening? – Jag vet inte om jag kan peka ut en Om jag har förstått rätt var ”profesganden utan är en del av den. Det blir kanske extra tydligt när man tittar på hur historiker har sett på läroboksnarrativ som sveper över tusen år. Historiker undersöker och skriver ofta om mycket begränsade företeelser och därför är det inte riktigt rättvist att jämföra historieläroböcker och historieundervisning med historieforskning. Tittar man, som jag har gjort, på hur historiker har värderat själva läroboksnarrativen, ser man att flera av dem också stod bakom narrativ med den etniskt homogena nationen som huvudperson. Sedan verkar föreningarna Norden också ha valt just nationellt sinnade historiker för sin läroboksrevision. Historiker i främst Danmark och Sverige som var ganska högljudda i debatten och ifrågasatte de gamla nationella myterna lyser med sin frånvaro i arbetet med läroböckerna. Henrik påpekar också att läroboksrevisionen var ett resultat av att många framför allt kvinnliga lärare i små- och folkskolan arbetade för en annan syn på historien där fredsfostran ska vara en självklar del. Frågan blev när den lyftes till den akademiska nivån ett manligt projekt. Historikern Yvonne Hirdman skriver att det är en manlig metafysisk uppfattning att de stora kulturnationernas (manliga) själars kamp var det självklara studieobjektet för historievetenskapen. Vi rekommenderar å det varmaste att läsa Henriks avhandling som getts ut på Nordic Academic press. brytningstid eftersom det snarare handlar om att det inte går att upprätthålla gränserna. Det finns och fanns reaktionära historiker och reaktionära lärare, likväl som progressiva historiker och progressiva lärare. Tidigare forskning har i för stor utsträckning pekat ut lärarna och läroboksförfattarna som reaktionärer och att forskningen (i bestämd form som om alla forskare hade samma uppfattning) låg långt före när det gällde internationalism, men jag vill hävda – med utgångspunkt i min forskning – att det är fel. Historiker står på inget sätt ovanför politiken och ideologiska ställningsta