Svensk Jakt nr 10

Svensk Jakt Chefredaktören Svensk Jakt Vildsvinsjakt i Roslagen Svensk Jakt Ögonblicket Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet Svensk Jakt Opinion Svensk Jakt Riksnytt Svensk Jakt Skogsfågeljakt Svensk Jakt I backspegeln Svensk Jakt Test av studsarstockar Svensk Jakt Vildsvinets år Svensk Jakt Bygg en flåbock Svensk Jakt Älgtrofé Svensk Jakt Svenska vapenklassiker SVENSKA VAPENKL ASSIKER I artikelserien Svenska vapenklassiker djupdyker museipedagogen Anders Lindkvist och svartkrutsskytten Lars Arvidsson i de svenska jaktvapnens historia. Genom praktiska tester och efterforskningar söker de svaren på hur våra äldsta jaktvapen fungerade och hur de egentligen kändes att använda. Björnbössan – en livlina i trånga lägen TEXT ANDERS LINDKVIST FOTO LARS ARVIDSSON K 64 ung Fredrik I, Anders Schönberg, Llewellyn Lloyd, Herman Falk och Gustaf Schröder, några av de mest kända och legendariska figurerna i svensk jakthistoria, hade en sak gemensam – björnjakt. Dessa blev kända för det stora antalet björnar de nedlade under 1700- och 1800-talet, somliga över hundra stycken. Deras otaliga storskall och strapatsrika jakter har skildrats och odödliggjorts på många olika sätt. Allt som oftast har de slutat på samma sätt: att björnen mötte sin bane genom en kula från en björnbössa. Förr var björnbössan ett specialverktyg för en liten grupp jägare som sysslade med rovdjursjakt i en sådan utsträckning att de behövde ett särskilt vapen. Bössor var dyra och det var också få förunnat att kunna skaffa ett vapen specialanpassat för björn. Grov men smidig En renodlad björnbössa var under 1700–1800-talet en kort och smidig, men grov studsare. Bössan skulle vara lätt att bära med sig, lättmanövrerad i trånga lägen och samtidigt kunna skicka en kraftfull kula med bra precision. Björnjakt var då, precis som nu, den farlig aste sortens jakt. Skillnaden var att förr hade man bara ett skott att förlita sig på, och vapnen var betydligt mindre pålitliga än de vi använder i dag. Björnjakten gick till på olika vis och i det gamla bondesamhället började det ofta med att någon spårat eller upptäckt ett aktivt björnide. När björnen var ringad kunde bönder na antingen på egen hand döda björn en eller sälja ”björnringen” till någon jägare som sedan drev björnen ur sitt ide och sköt den. En annan vanligt förekommande metod var att ställa till med ett björnskall. Vid dessa stora skall kunde hundratals, ibland tusentals, bönder uppbådas. Skallen kunde genomföras på olika sätt, men gick ut på att slå en ring runt ett område där det antogs finnas björn och sedan driva djuren mot passkyttar. Militärt överskott Björnbössor tillverkades hos vapensmeder i städernas fina verkstäder, på gevärsfaktorierna och hos allmogens vapensmeder. Ett stort antal gjordes av militära jägarstudsare. Under 1700-talets andra hälft infördes särskilda elittrupper inom armén, så kallade jägarförband. De opererade friare, likt våra moderna jägarförband och utrustades under 1700-talet med särskilda räfflade jägargevär. Dessa grova och korta jägarstudsare hamnade förr eller senare i civila händer och blev populära och prisvärda björnbössor. Flintlåsen på militära vapen är ofta mycket robusta och pålitliga för att klara krigets vardag, men flintlåsets mekaniska grundprincip är ömtåligt och känsligt för fukt och mekaniska problem. Till vårt skjuttest använde vi oss av en svensk jägarstudsare av modellår 1815–20. Den är försedd med flintlås och har en kaliber på 18,55 millimeter. Grov och genomtänkt Liksom de flesta vapen från denna tid laddas den från mynningen. Krutladdningen mäts upp i ett krutmått från krutflaskan och töms i loppet. På mynningen läggs sedan en infettad tyglapp som toppas med kulan. Lappens funktion är att täta utrymmet mellan kulan och bommarna och den ska vara precis så tjock att det krävs ett visst mått av kraft för att få ner kulan i loppet. Ergonomiskt känns björnbössan hyfsat rimlig. Den är tung, men balansen är bra och längden lagom. Det är tydligt att designen är genomtänkt funktionell och hantverket välgjort. Låset är försett med en liten hake bakom hanen, en så kallad varhake, som fungerar som säkring på hanen. Pipan hålls på plats med band som fixeras med fasta bandfjädrar, vilket gör att brukaren enkelt kan plocka ur pipan ur stocken utan verktyg. För mig som är hyfsat normalbyggd ligger kolven an bra. Riktmedlet är variabelt med tre siktklaffar vilket ger ett visst utrymme för precision på längre avstånd. Kornet är i mässing och syns tydligt. I sedvanlig ordning ligger utmaningen i att vänja sig vid att fängkrutet brinner av i » Nr 10 2020 SVENSK JAKT Svensk Jakt Krontroféer Svensk Jakt Rådjursjakt Svensk Jakt Från höger- till vänsterskytt Svensk Jakt Förbered mårdfångsten Svensk Jakt Sett & läst Svensk Jakt Fråga veterinären Svensk Jakt Hälge Svensk Jakt Hälgekrysset Svensk Jakt Utrustning Svensk Jakt Var säker på inskjutningen Svensk Jakt Vapenutrustning Svensk Jakt Frågor och svar om vapen Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet Svensk Jakt Jaktbart vilt Svensk Jakt Soltider Svensk Jakt Smakliga folieknyten Svensk Jakt Redaktionen Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland Svensk Jakt Regionalt Sydost Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne Svensk Jakt Bernts betraktelser Svensk Jakt Nästa nummer