NG Malmö 1
”DET ÄR SJUKT ATT BARN SOM DÖR HAR BLIVIT UNDERHÅ
LLNING” Det sägs att man inte kan bli profet i sin egen hemstad. Men är det någon som lyckats med det så är det AKI. I 15 år har han varit en av de mest respekterade rösterna inom svensk hiphop – och alltid en av de mest relevanta. TEXT: MALKOLM LANDRÉUS FOTO: ANASTASIA BARANOVSKAIA D et är en kylig hösteftermiddag när jag tillsammans med fotografen Anastasia gör ett besök i den ”nya” Redlinestudion på Södermalm, ett stenkast ifrån den gigantiska byggarbetsplatsen som någon gång i framtiden ska bli ”Nya Slussen”. Likt den gamla studion i Norsborg är ingången inte helt solklar och efter ett par mindre begåvade försök att lokalisera rätt dörr blir vi räddade av Masse och Salla Salazar som kommer gående från Mosebacke torg och välkomnar oss in i värmen. AKI ÄR FÖRSENAD. Salla sätter på kaffe och bjuder på färska bullar. Masse går direkt in i studion och börjar pilla på en produktion som endast fått vila bakom en skärmsläckare. Jag pratar med Salla om flytten från den gamla studion till den nya, som skedde lite i skymundan redan 2019. Här är det betydligt mindre, med ett slags köksrum i anslutning till ingången, en toalett och längst in ett litet studiorum och mickbås. Att så mycket hiphophistoria kan rymmas i en inträngd lokal på en tvärgata är slående. NÄR AKI VÄL dyker upp passar jag på att prata med alla tre, då det senaste EP-projektet Björnligan producerats av just Masse och Salla. ”Vad dom än skickar så gör jag nånting på det!” skrattar AKI när jag frågar om deras samarbete och hur projektet verkligen innehåller låtar, vilket inte är helt självklart i dagens musikklimat. I synnerhet berättelser som Ghettosaga. – Jag älskar själv den stilen av hiphop, där man berättar berättelser. Jag ville göra en sorts berättelse om hur folk blir mördare även om det inte går att förklara i en låt. Hur snabbt det kan eskalera. Det känns kul att göra såna låtar som har ett tema, det blir en liten utmaning också. Man måste fortsätta göra det kul för sig själv, så är det med all musik jag gör egentligen. Jag gör musik för mig själv, sen om folk gillar det så är det en bonus. SALLA HÅLLER MED om min ganska slentrianmässiga analys av dagens hiphopscen. – Det är motsatsen till mycket av musiken som kommer idag. Man kan väldigt tydligt se att vissa låtar som folk släpper är något som någon på skivbolaget tyckt att dom ska släppa. Det är så genomtänkt att man ska försöka återskapa en gammal hit. Hiphopen bygger ju ändå på det, men man har ju snarare försökt hitta en loop eller gammal sampling som kanske inte alla har hört. Nu handlar det mycket om TikTok, och så vidare. Man kan inte låta algoritmerna bestämma vad man gör för musik. – Jag tror också att det är för att det har kommit in så mycket pengar i branschen. Det finns ett recept och då är det enkelt för folk att hoppa på det. Det här funkar oftast, menar Aki. – Hiphop har blivit popmusik. Det var ju så förut, att popmusik skrevs efter ett recept. Nu är hiphopen också där, konstaterar Salla. – Man måste ha roligt, det är det viktigaste, upprepar AKI och fortsätter. – Jag blev stressad av det här med TikTok, det är liksom ”du måste göra det här, du måste göra det där”. Jag vill bara stänga av det där och göra musik för att det är roligt. Som tur är har jag människor som lyssnar ändå och inte bryr sig om TikTok och sånt. För det hade dödat min kreativitet helt, säger AKI. – Men du har ju TikTok, visste du inte det? säger Masse plötsligt och drar på smilbanden. – Har jag? svarar AKI förvånat. Alla skrattar högt. MASSE VISAR UPP ett klipp där AKI rappar EP-spåret Lita inte på nån, som har över 100 000 visningar på plattformen som på många sätt satt en ny prägel på musikbranschen. Enligt Salla är många låtar av AKI och Labyrint populära på TikTok, då användare gör videos med rader från låtarna. AKI menar att han ändå kan uppskatta fenomenet, då det bland annat hjälpt hans kanske största låt i karriären, 2012 års När solen går ner, att återigen nå topplistorna på Spotify. EN STUND SENARE sitter jag tillsammans med AKI i det lilla studiorummet för att fortsätta intervjun. Han berättar att låten hjälpte honom betala av skulder som han då hade dragit på sig. – Det förändrade jättemycket. Jag var skuldsatt till lite jobbigt folk ett tag och sen hade jag lånat massa pengar för att betala dom skulderna, bland annat av mina barns mamma. Det var en sjukt skön känsla att kunna betala tillbaka dom pengarna. Sen öppnade den låten många dörrar. Jag tror Universal sa till mig att det var den bäst säljande hiphopsingeln sedan Fevens Dom tio budorden, som hade något rekord innan. Jag är sjukt tacksam för den låten, den hjälper mig att betala mina räkningar fortfarande. FÖR PRECIS SOM Dogge en gång rappade på Cashen dom tas: ”Cred och respekt betalar inte mitt barns blöjor”. Även om AKI har en hel del av just det också. Utöver att vara en stor del av en av landets mest älskade grupper – som nästa år firar 15 år sedan debuten 2009 Mixtape – har han varit en bestående och trovärdig röst som de flesta, om inte alla, inom genren respekterar. I SOMRAS FICK han en väggmålning i Gottsunda och rollen som något av en inofficiell gudfader inom svensk hiphop förstärktes när han blev utsedd till värd för Spotifys hiphophyllning på Way Out West. En sent påtänkt fest som skedde under en annars anmärkningsvärt hiphop-fattig festival. – Jag blev glad faktiskt, att dom kontaktade just mig. Det var en hedersbetygelse. Men det var stressigt. Vi gjorde det vi kunde av situationen. Jag tycker ändå vi fick dit skönt folk, Fille, Jaqe… Men i efterhand känns det som att Way Out West borde gjort en jättestor grej, när dom ändå tajmade dagen. Egentligen borde det varit en scen som bara hade bokat rappare hela dagen. För hiphop är fortfarande det som ger dom mycket pengar. Och även om det var Spotify som till sist tog tag i det så tjänar dom också mycket pengar på hiphop. Men hur minns du tillbaka på spelningen? – Det som gjorde mig så glad då var att jag såg så många snorungar som kunde mina texter. Jag blev förvånad faktiskt! Man har inte så bra koll på vilka som lyssnar egentligen, men man tänker att det är folk som är lite äldre. Men nu såg jag folk som var 13-14 som rappade mina texter bättre än jag kan! Jag blev skitchockad. Så det var kul. Skithäftigt. OCH KANSKE ÄR det någon slags renässans för äldre rappare på gång. Enligt AKI har han noterat denna trend även hos sin tonårsdotter, som bor i Chile tillsammans med sin mamma och lillebror. – Det känns som att det är något som är på gång bland ungdomarna. Min dotter är ju 16 och det är samma i Chile. Helt plötsligt tycker hon att dom här artisterna som jag känner där är coola. ”Vadå, känner du honom?!”, typ. Och det är boom bap-rappare liksom. Men dom börjar bli coola för dom yngre nu och jag kan känna att det börjar hända lite här också. Folk tycker vi är coola igen. Hahaha! VI FORTSÄTTER PRATA om generationsglappet inom hiphop, som länge varit ett faktum men – som AKI själv är inne på – kanske börjar ebba ut efter några år av generationsmässiga frontalkrockar. En kontrast som AKI varit bäst på att reflektera kring och göra konst av. Bland annat på låten På min tid där han står för en verbal dragkamp med drygt 30 år yngre Lil Ghettostar om vilket narrativ som egentligen hör hemma inom hiphop; det yngre eller det äldre. Svaret är förstås båda, även om det senare allt som NR 12, 2023 | NÖJESGUIDEN 27