Nöjesnytt Växjö 1
dawes = bäst Los Angeles- bandet Dawes är inte ak
tuella och de har inte släppt någon ny musik sedan 2018. Men det spelar ingen roll. Dawes, ledda av sångaren och låtskrivaren Taylor Goldsmith är ändå ständigt i fokus i min musikaliska värld. Få, om några band i den här världen, kan få mig att så fullständigt gå upp i spinn och känna att musik trots allt är det bästa som finns. Så, i brist på nytt material, plockar jag med glädje fram albumen North Hills, Nothing Is Wrong, Stories Don’t End, All Your Favorite Bands, We’re All Gonna Die och Passwords, vrider upp volymen och tackar högre makter för att Dawes finns där ute som en tröst i allt elände. vitala gubbar på rad Inte alla hjältar (John Prine, Bill Withers etc) dör i dessa tider. Vissa ger faktiskt fortfarande ut musik och de gör det överraskande bra. Bob Dylan har på senaste tiden släppt två monumentala singlar – Murder Most Foul och I Contain Multitides – och alldeles nyss gav The Rolling Stones utan förvarning ut den lysande samtidsskildringen Living In A Ghost Town. Låten, som bär tydliga spår både av bandets 1970- och tidiga 1980-tal, är det bästa stenarna presterat på närmare 40 år och även om Dylan gjort bra grejer även under 90-talet är hans comeback med eget material sensationellt bra. Hurra för gubbarna! Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. bonnie – bishop alltså, inte bonnie raitt Om man har hört Texas-tösen Bonnie Bishop är det knappast någon överraskning när man får veta att hennes idol är Bonnie Raitt. Att Bishop dessutom vann en Grammy 2013 för låten Not Cause I Wanted To som hon skrev för just Raitt känns därför helt naturligt. Men Bishop är en ingen Raitt-klon (även om likheterna är tydliga) och på hennes senaste album The Walk visar hon på ett förtjänstfullt sätt att det går att överföra traditionellt swampig och jordig rhythm ’n’ blues till ett modernt och vitalt format. Att hon dessutom skrivit en låt som heter The Best Songs Come From poppiga familjen För att blidka sonen samlades familjen häromkvällen framför TV:n och tittade på Sonic The Hedgehog. Det var en allt igenom trevlig stund. Men det bestående intrycket var inte Jim Carreys förvisso utomordentliga rolltolkning, eller de imponerande effekterna, utan soundtracket. Inte minst då en låt som plötsligt dök upp och fullständigt knäckte mig. Efter en Shazam-tryckning fick jag veta att låten var Where Evil Grows med det kanadensiska bandet The Poppy Family. Efter lite googlande och Spotify-ande insåg jag dels att bandets sångare låtskrivare var Terry Jacks, som senare hade en monsterhit med Seasons In the Sun, dels att bandet med detta usla namn var ett av de bästa 60-talsband jag aldrig hört. Spotify-a bums! muscle shoals tops är toppen Ballads & Sad Movies. Ok Fine Whatever. Drowning In Paradise. I Feel Alive. Där – fyra skäl till varför du ska älska det kanadensiska indierockbandet TOPS just nu. Det senaste albumet I Feel Alive, det fjärde i raden av utmärkta sådana, är deras bästa och innehåller mjuk, melankolisk men samtidigt livsbejakande solskenspop med finfina refränger och magnifika körer där 1980-talet möter 1990-talet slap dab in da middle of 2020. Från den legendariska studion Muscle Shoals i Alabama har det genom åren producerats fullständigt makalös musik. Alla från The Rolling Stones och Paul Simon till Bob Dylan och Black Keys har spelat in här och samtliga inspelningar bär sin tydliga Muscle Shoalsprägel. Det är som om väggarna i studiokomplexet är marinerade i country, soul och träskblues och närmast automatiskt färgar av sig på den artist som för tillfället är där, oavsett vem det må vara. Kolla bara in dokumentären med samma namn. Ett av de album som kanske allra bäst fångar atmosfären är Bobby Hatfield In Muscle Shoals och när jag hör den blir jag, åtminstone för stunden, övertygad om att det aldrig funnits bättre musik någonsin. Så rått, så själfullt och så fullständigt knäckande svängigt. Testa själva.