GLAS 1
/ LEDAREN / Tidsskärvor – ursprunglig naturproduk
t till dagens funktionella material Tänk om du levde en bit öster om medelhavet för en sisådär 8 000 år sedan. En dag när du är ute och letar efter växter att bära hem till lägret ser du något glimma längre upp på bergsluttningen. Märkligt och lite mystiskt glittrar det i både grönt, blått och lila. Även om de väntar på dig hemmavid känner du att det nog inte är en vanlig bit sten som så färggrant reflekterar solen denna tidiga morgon, så du börjar ta dig uppför den branta stigningen. När du väl kommer fram till den knytnävsstora glitterklumpen blir du stående i ren fascination, inför det vackra och oförklarliga. Vad är detta? Du har inget namn att etikettera föremålet med och du törs knappt röra vid det. Men till slut blir nyfikenheten för stor. Du böjer dig ner och lyfter upp den glansiga klumpen som har märkligt släta sneda ytor och du stoppar försiktigt ned den i din skinnränsel. Några tusen år senare har klumpen fått ett namn – glas. Nu finns det inte bara en sådan här vacker blänkande klump. I området med vulkaner och häftiga åskväder har naturen själv producerat många liknande ”glasstenar”, eftersom de kan uppstå naturligt genom förglasning av sand vid stark upphettning av till exempel blixtnedslag eller vulkanutbrott. Tusenårskliven i historien leder oss vidare till de alltmer blomstrande samhällena i Egypten, Fenicien och Mesopotamien, högtstående kulturer som utvecklat matematik, skriftspråk och fantastiska byggnadsverk, och även förmågan att förädla glas. Till en början som förglasade ytor på lerkärl och efter upptäckten att man genom att blanda sand, kalk, soda och krita kunde få igång en mer avancerad glastillverkning. Att blåsa glas till exempel började man med århundradet f Kr och århundradet därefter lärde sig romarna framställa ett halvgenomskinligt och någorlunda ofärgat glas. 4 GLAS 1.2022 Under medeltiden befolkades romarriket kring nuvarande Italien av många flyktningar från östra medelhavsområdet, bland annat glasblåsare som gjorde Venedig till en central plats för glastillverkning. Och sakta spred sig glashanteringen norrut. På 1300talet hade den nått de böhmiska klostren. Glaset var till en början starkt förorenat av järn och kopparoxider, och det gröna så kallade Waldglaset fick en helt annan och tyngre form än det venetianska. Med tiden lärde man sig dock att avfärga glasmassan och återupptog även den sedan romartiden obegagnade glasslipningen. I en accelererande takt med flera olika kemiska och tekniska förädlingsprocesser kunde det dyra och exklusiva glaset fram mot vår tid bli ett av de allra viktigaste byggmaterialen. Och idag finns det inget annat material som erbjuder så många möjligheter till bearbetning för att bli ett multifunktionellt byggmaterial. Det här vill FN belysa genom att utnämna 2022 till Glasets år. Runt om i världen kommer detta uppmärksammas i forskning, i högskoleutbildningar, på mässor och konferenser, på företag, ja även i den här tidningen. Vi börjar i det här numret med att beskriva glasets betydelse för det hälsofrämjande dagsljuset i skolor och vårdinrättningar. Mikael Ödesjö, Chefredaktör