NG Sthlm 1
“JAG BÖRJADE SKRIVA DAGBOK REDAN SOM FEMÅRING.” s
å vis lever i olika tider samtidigt. Hela tiden. I kraft av varann och av allt som ligger i ens telefon. Telefonen blir på många sätt ett hölster för alla minnen. En slags minnesbox. PÅ TAL OM minnen. Maria Bäck debuterade med dokumentären I Remember When I Die som handlar om människor med i genomsnitt 18 dagar kvar att leva och belönades med ett hedersomnämnande vid Göteborg Filmfestival 2016. Personerna i filmen ombeds att dela med sig av sina tankar kring döden och evigheten, och inte minst sina minnen. Torgny Lindgren påstod sig inte ha några minnen men skrev ändå en hel roman som heter Minnen. Och du säger att du knappt minns något själv från psykossemestern. Är filmen ett sätt att väcka minnen till liv? – Jag är fascinerad av minnen och inte minst av minnenas relation till identitet och tid. Vem är du utan dina minnen? Behövs gemensamma minnen? Finns minnen egentligen överhuvudtaget eller är det enda som finns en slags version av ett minne av ett minne? Jag har inga bra svar. Men olika saker i mitt liv har gjort att jag, sedan barnsben, varit besatt av olika slags försök till att bevara minnen. Jag minns hur jag gick runt i kvarteret i Majorna i Göteborg som åttaåring och fotograferade allt för att det plötsligt hade gått upp för mig att jag kanske inte skulle bo där för alltid. Det fick jag ju rätt i! – Jag minns väldigt mycket från de flesta perioderna i mitt liv. Just den här resan till Stockholm minns jag inte så mycket av. Men Psykos i Stockholm är ändå inte ett försök att väcka några bestämda minnen. Filmen handlar inte om mina minnen. Den är snarare ett sätt att skapa nya möjliga och gemensamma minnen med publiken. Dela ett inre landskap, om du förstår vad jag menar? Våga vara orädda tillsammans. Minnen och 56 NÖJESGUIDEN | NR 08, 2020 association ligger väldigt nära varann. Minnen och fiktion ligger också väldigt nära varann. Det märks att ditt manus är otroligt verklighetstroget. Har du baserat det på din dagbok från den tiden? – Jag började skriva dagbok redan som femåring och har flera flyttlådor fyllda med dagböcker, men jag läser dem väldigt sällan. Jag sparar det till ålderdomshemmet. För mig är det viktigaste med dagboksskrivandet just själva skrivandet. Skrivandet har räddat mig från att bli en väldigt jobbig person, tror jag. Det är ett speciellt förhållningssätt att skriva sig igenom livet och det påverkar sättet man tillägnar sig världen på, känns det som. Men filmen är inte baserad på mina dagböcker! Det verklighetstrogna du upplever kommer nog isåfall snarare från Josefin Neldén och Josefine Stofkopers briljanta skådespelarinstatser! De var fantastiska att jobba tillsammans med. De imponerade var eviga dag under inspelningsmånaderna. Jag hade aldrig kunnat göra filmen utan dem. MARIA VILL VARA tydlig med att filmens skådespelare inte var menade att gestalta henne eller hennes mamma. De har vuxit till helt egna karaktärer både genom manusarbetet och under den långa förberedelsetid som hon och ”Josefinorna” hade ihop under åren före inspelningen. – Vi träffade otroligt många unga tjejer i jakten på dottern, men när jag såg Josefine Stofkoper så var det kärlek vid första ögonkastet. Hennes närvaro och blick var spot on från början och hon kunde snabbt sätta sig in i dotterns ensamhet och komplexa tillvaro. Dessutom kunde hon skratta åt dråpligheterna och instinktivt jobba med alla de där dubbla känslorna som man som anhörig ofta tampas med. Det var laddat att jobba med dotterns förmåga att absorbera stämningar och att, på ett intimt sätt, låta henne förmedla ett inre liv. Mamman som roll är väldigt krävande och vägen dit full av olika klichéartade fallgropar för hur en psykotisk person kan tänkas uppföra sig. Där letade jag efter en skådespelerska med verkligt stort mod och full tillit till projektet och till mig. En dag dök Josefin Neldén upp i våra huvuden. När vi lyckades få in henne till casting i vår dansstudio i Göteborg så kände jag väldigt snabbt väldigt starkt för henne. Hon berörde mig med sin snabbtänkthet och med sin känsliga förmåga att befinna sig i motsättningars ytterligheter och navigera runt där som en fri fågel, helt utan att tappa fokus. Jag minns när hon för första gången höjde rösten och jag märkte karaktärens stolthet! Det var klockrent. Vad var det svåraste med inspelningen av Psykos i Stockholm? Fick du någon slags aha-upplevelse som gjorde att du nu förstår dig själv och hela situationen mycket bättre? – Det svåraste var nog att palla trycket under en så lång och intensiv period. Jag bor normalt i Köpenhamn, men flyttade till Stockholm under inspelningsmånaderna och arbetade non-stop, i princip dygnet runt. Vi var utmanade på massa olika sätt, inte minst på grund av det faktum att filmen är inspelad på location och hade väldigt många locations i förhållande till antal inspelningsdagar, vilket betyder en hel del tid till transport, nedrigg, upprigg, trafikstopp i lastbilar med utrustning hit och dit och många risker att det tighta schemat skulle rubbas. Mitt liv som dokumentärfilmare har inneburit en massa stress och hårt slit, men inget som logistiskt sett ens varit i närheten av det här koordineringsarbetet. Men det gick väldigt bra ändå. Och jag hade många dagar på set när jag fick nypa mig i armen för att se om det verkligen var sant att jag fick lov att jobba med alla de där finingarna och se flera års arbete smältas ihop och brännas fast, mitt framför ögonen på oss. Det är många långa tagningar i filmen, som tidvis var väldigt krävande – inte minst för skådisarna. Scenen på flygplatsen till exempel var, utöver att den var lång, också krävande tekniskt och koordineringsmässigt och skulle göras som ett one-take. Området var inte avspärrat och de passerande passagerarna upptäckte inte alltid att det var en filminspelning, vilket skapade en del tumult på set. Scenen är ganska våldsam. Jag minns att en förbipasserande kvinna började gråta av förfäran över det hon såg. Det kändes meta på så många plan. Det här med att se en situation utifrån, genom någon annans ögon. Det är ju en spegling det med. Och jag tror att jag i det ögonblicket såg dotterns utsatthet på ett nytt sätt. Det finns fortfarande så mycket tabun och skam kring psykiska sjukdomar. Otryggheten och ovissheten inför det okända och det man ofta bara betraktar som galenskap är fortfarande väldigt stor och skapar skam, som i sin tur skapar hemligheter och ensamheter. Ett barn går väldigt långt i sin lojalitet gentemot sina föräldrar och vill för det allra mesta beskydda sin förälder från både skam och utsatthet. Det är fortfarande helt otroligt svårt att be om hjälp som anhörigt barn. Och det är ofta väldigt svårt att i en sådan situation visa sig svag. Man måste liksom vara den starka, annars blir obalansen för stor. Det blir spännande att se om en beröringsångest som rör filmens tema kommer påverka mottagandet av filmen. Vågar man skratta när mamman berättar sina pinsamma kukskämt på restaurangen? Eller när de möter slottsvakten mitt i natten och mamman frigjort sjunger om rymdens livsfarligheter? Kan man kanske både skratta och gråta samtidigt? Psykos i Stockholm har premiär den 28 augusti.