Byggnadsarbetaren nr 8

Byggnadsarbetaren Ledare Byggnadsarbetaren Stegen - farlig men nödvändig? Byggnadsarbetaren Verktygslådan Byggnadsarbetaren Byggnytt Byggnadsarbetaren Valu - SD och S nästan jämnstora Byggnadsarbetaren Panelen Byggnadsarbetaren Stolta jobb Byggnadsarbetaren "Är helt beroende av andra" Byggnadsarbetaren Retro Byggnadsarbetaren Berättat av... Byggnadsarbetaren Målet: Fler kvinnor med makt Byggnadsarbetaren Gästkrönika Byggnadsarbetaren Tävling Byggnadsarbetaren Byggkultur När jag återvände i november förra året var allt öde. Inga gardiner eller persienner för fönstren. Inga boende. Det område som en gång signalerade stolthet gapade nu tomt mot mig; de tömda lägenheternas fönster var som blinda ögon. Månaden därpå startade rivningsarbetet. Aspelandshem är bara ett exempel på hur hus rivs trots att bostadsbristen är, som det brukar heta, skriande. Det är ingen hemlighet att Hultsfreds kommun och Hultsfreds Bostäder tyckt att Aspelandshem och de boende varit en belastning. Rika kommuner som Täby har dumpat socialbidragstagare till kommuner som Hultsfred. Under de senaste åren har fattiga familjer, asylsökande och tillfälligt bosatta, haft sina hem där. Sådana individer är inte lönsamma. Att Migrationsverket betalar hyran höjer varken individens, bostadsbolagets eller kommunens status. I stället för att tänka att hyresgästerna är en resurs, en motor i ekonomin, blev de en belastning och om husen revs skulle problemen vara borta, åtminstone problemen med alltför fattiga hyresgäster. Det tycks råda konsensus i synen att fattigdomen inte bör bekämpas utan ignoreras. Alltså har det inte hörts några protester från oppositionen i det borgerligt styrda Hultsfred om Aspelandshem. Hyresgästföreningen har inte protesterat. KEDJADE FAST SIG I PROTEST Där man river hus, river man snart också människor. En som reagerade var socionomen Stig-Åke Petersson som agerade juridiskt ombud för några asylsökande. En annan var arkitekten Roberto Garnfeldt. Den senare kedjade i vintras till och med fast sig i stängslet till rivningsområdet. Enmansprotesten vållade viss uppmärksamhet, med inslag i SR och SVT, men ledde naturligtvis inte till någon förändring eller ens fördröjning. Roberto Garnfeldt hänvisade till det absurda i att utplåna sextio lägenheter. Vilket slöseri! Jag kontaktar Garnfeldt och frågar vad han tycker i dag. – Det jag motsatt mig från början är ju att man river över huvud taget i stället för att hitta sätt att nyttja den resurs som tomma lägenheter och lokaler innebär. – Det är ett stort problem både på nationell och lokal nivå att man inte kan locka tillväxt och människor till platser där det finns fina bostäder och verksamhetslokaler lediga, utan i stället håller på att bygga nytt på ett fåtal orter i landet dit all tillväxt koncentreras. Bostadsinspektrisen Kerstin Hesselgren tog strid mot fattigdom och trångboddhet. Men något så kontraproduktivt som att riva fungerande bostäder – det fanns inte på hennes agenda. ● BYGGNADSARBETAREN #8, 2024 49 Byggnadsarbetaren Medlemssidor