Chili 1
CHILI MAGAZINE ”RYKTENA OCH SKITSNACKET VAR BARA
BÖRJAN PÅ EN HELVETESRESA OM ATT ORKA TA SIG IGENOM PLUGGET” text Malin Engelbrektsson foto Pernilla Löfgren plugget. Mobbningen skedde inte bara i form av utfrysning och tystnad i skolan, den gjorde sig likväl synlig i samma former också på nätet. Till en början kunde jag få taskiga sms på vardagskvällar där man skrev att jag var dum i huvudet och att jag var en jävla hora, en bitch. De ota mer dåligt, och min självkänsla sjönk till havets botten. Det var nästan som om jag blivit skjuten, för det var exakt så det kändes, att de där elaka orden träffat mitt i prick på en ömtålig punkt. Mitt hjärta. Aldrig hade jag kunnat ana att ord kunde göra så mycket skada, få en person att bli så sårad och krossad i bitar. Men nu visste jag exakt hur det kändes att bli kränkt via sociala medier, fast det jag inte visste då var att jag skulle komma att få uppleva det igen. Malin vet vad det innebär - att utstå skit, och känna utanförskapet. Ingen ska behöva ta det och ingen ska heller få möjligt att bli mobbare. Det är viktigt att ta fram hur det faktiskt kan vara ute i den där hemska gråzonen. Här är Malins berättelse. När klasskamrater hela tiden gjorde inlägg på klassens gemensamma grupp på Facebook och var aktiva där, var det aldrig någon som besvarade mina inlägg eller frågor. Jag dög bara att kontakta när någon person från klassen ville veta vilken lektionssal vi skulle vara i under den kommande lektionen i engelska, eller vilket datum den där uppsatsen skulle lämnas in. Bortsett från det var jag inte ens värd att snacka med online, och inte i verkligheten heller för den delen. Och när jag försökte skapa en konversation med någon från klassen på nätet, via ett privat baka. Ändå kunde jag se i meddelandet att personen sett det jag skrivit. När jag var utsatt för mobbning under hela min skoltid, handlade det alltid om att jag lämnades utanför. Det snackades bakom min rygg, folk kollade snett på mig i korridorerna och man ville aldrig sitta bredvid mig på lektionerna. Det gjorde i sin tur att jag hamnade i skymundan och levde i min egna lilla bubbla. Jag blev ofrivilligt en ensamvarg. Framförallt var det den oändliga tystnaden som var jobbigast, bortsett från att det varje dag tyngde mig att ens vilja gå till skolan. För det var faktiskt så här: jag hatade skolan. Bokstavligen. Utsattheten 48 chili/höst-2016 gjorde det ångestladdat att behöva plugga, och bara att höra själva ordet – skolan – Tystnaden, den var total. Tänk själv att behöva dra sig själv till skolan, bara för att sedan tvingas gå själv i korridorerna och sitta själv på lektionerna. Eller att dagligen grubbla över grejer som varför ingen hälsade på mig och varför ingen ville käka med mig i matsalen. Tystnaden var ett mörkt eko som aldrig tog slut. De där kalla blickarna, de många ryktena och det jävla skitsnacket var bara början på en helvetesresa om att orka ta sig igenom Det är just den här typen av utfrysning tupp. Tystnaden existerande inte bara i plugget, nej, den fanns också i cyberspace. Droppen blev när jag en fredagskväll cebook, bara för skoj skull. Då upptäckte jag till min förvåning att alla tjejer i min klass tagit bort mig från Facebook. Hur kunde jag märka det? Jo, för på varje pro var då jag förstod att samtliga tjejer tagit bort mig, eftersom vi tidigare varit vänner i alla fall online. Min första reaktion till den här upptäckten var att jag blev chockad. Fast sedan började jag fundera och grubbla över det en hel del och undrade vad jag hade gjort mot dem som var så pass illa att de fattat ett beslut om att radera mig som vän. En våg av besvikelse, irritation och ilska sköljde över mig. Vad var det egentligen