Chili 1
CHILI MAGAZINE sig större, särskilt i de perioder
då jag som mest tvivlade på mitt utanförskap. Stundtals kände jag mig stark nog att gå min egen väg i livet och strunta i de omogna personerna som mobbade mig, samtidigt hade jag mina svaga perioder då allting var skit – och då ville jag helst av allt bara ligga i sängen och sova. för fel på mig, inte minst på de här personerna som betedde sig för jävligt? Jag hade ingen aning då, och jag har ingen aning nu. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag frågar mig själv varför – för jag kan bara spekulera utan att egentligen kunna dra några konkreta slutsatser. att de där taskiga människorna suktar efter uppmärksamhet. Någonting som jag har märkt när det kommer till nätmobbning är att allting i stort sett handlar om just det, uppmärksamheten, att ständigt eftersträva den där grejen om att bli sedd. Nu vill ungdomar ra tusen följare och gillningar på sociala medier. Det är inte framgångsrik läkare eller polis som står högst upp på önskelistan, snarare är det att bli toppbloggare eller dokusåpadeltagare. Önskan om att bli någon, något, är så pass stor att man i stort sett gör vad som helst för att bli sedd. Det här hör ihop med en av orsakerna till varför mobbning förekommer också på nätet. Dels vill den som mobbar ha bekräftelse om att personen är bättre än sitt offer, dels vill man hävda sig själv och försöka uppnå en högre status genom att trycka ner någon annan. Min utsatthet för mobbning både i verkligheten och på nätet kvävde mig på syre. Vissa dagar kändes det som om jag inte kunde andas ordentligt, för det var någon dåligt … alltså, min utsatthet. Ofta gick jag med ångest, magont och tankarna svarade. Jag började tvivla och frågade mig själv om det jag hade varit med om verkligen hade hänt, om jag ens var mobbad, eller om det bara var någonting som jag hittade på. Känslan av att ständigt behöva få bekräftelse från min mamma om att jag faktiskt var en hackkyckling växte Nätkränkningarna har gett mig ytterligare ett perspektiv, ett ansikte, på hur mobbning faktiskt kan göra sig synlig. Fast det var nog när en för mig okänd person hotade mig till livet via ett privatmeddelande på Facebook, som jag på riktigt förstod nätmobbningens enorma styrka och påverkan på utsatta människor. Jag befann mig på motorvägen hem från ett jobb i Göteborg, när den här främmande personen började skicka otaliga kränkande meddelanden på chatten. Mobilens ljud var på och för varje meddelande som personen skickade, plingade det till i tele fart och parkerade utanför en affär för att läsa meddelandena. Då började jag gråta. Personen hade skrivit över tio grejer som alla handlade om hur personen skulle skicka sina kompisar på mig och se till att jag misshandlades så pass mycket att jag inte skulle kunna gå, att mina tänder skulle slås ut och att man skulle bryta varje ben i min kropp. Som om det inte vore nog skulle jag också passa mig när jag gick på stan, för annars skulle personen och dennes kompisar slå ner mig. Just det, jag bör tillägga att man också hotade mig till livet. Hela vägen hem i bilen grät jag. Tårarna bara forsade nerför kinderna och sminket var helt kladdigt och näsan tät. Kränkningarna och hoten kom som en chock för mig, inte minst för att de kom från en helt främmande person, vilket gav mig onda aningar om att personen skulle kunna vara kapabel till att göra i stort sett vad som helst. Till skillnad från mobbarna i skolan, som jag visste vilka de var, var den här personen alltså en främling. Känslor som rädsla, ilska och förvirring kröp smygandes upp längs ryggraden. Det här var grejer som ingen någonsin sagt eller skrivit till mig tidigare, och därför blev jag extra chockad och överväldigad. Jag ska vara ärlig och berätta att jag aldrig har tagit modet till mig att anmäla kränkningarna online. För det första har jag inte haft energin eller orken till att pyssla med anmälningar, eftersom själva utsattheten tärt så pass mycket på mig. För det andra har jag inte velat göra anmälningar, inte för att jag varit rädd för mobbarnas reaktioner, utan för att jag känt att min revansch en dag kommer. Många har frågat mig om varför jag struntat i det där, det som trots allt är så viktigt – det hade ju kunnat skapa rättvisa gentemot mig själv och gett mig chansen att sätta dit mobbarna. Helt korrekt. Men trots det har jag alltid burit med mig känslan av att jag varit stark nog att ta mig vidare i livet på egen hand, och därmed se till att bevisa för mina förövare hur stark jag är genom att lyckas bättre än dem. Personligen tycker jag att det biter bättre på sådana elaka människor, åtminstone i mitt fall. När jag varit med i media har mobbare hört av sig, frustrerade över varför jag får lov att snacka om mina ambitioner Dessutom har de varit minst lika elaka genom att påstå mig vara en mytoman som bara hittat på hela min mobbningshistoria för att bli uppmärksammad i media. Det där, det är ren avundsjuka, och det är för mig den mest klockrena revanschen eftersom det är ett tydligt tecken på att de är medvetna om hur de mobbade mig under skoltiden. Och vilken revansch är egentligen bättre än den? Född: 20 Februari 1995 Familj: Mamma, pappa, lillasyster plus två halvsyskon Bor: Uddevalla. Yrke: Frilansjournalist, författare, föreläsare Utbildning: Journalistik, reklam och information 1&2. Medier, samhälle och kommunikation 1. Fritidsintressen: Träna, rida, gå långa promenader med hunden, skriva och umgås med de närmsta vännerna Att vara en hackkyckling : handboken för dig som är utsatt för mobbning av Malin Engelbrektsson Ad Libris chili/höst-2016 49