NG Gbg 1
”DET ÄR BRA ATT HA ETT KONSTANT FLÖDE AV SEX, VÅL
D OCH DROGER” Halva bokhandeln består av skildringar av att bli ghostad. Kristoffer Viitas debutroman är en Tarantino-inspirerad Onlyfans-dystopi som utspelar sig i det soliga Kalifornien. TEXT: FRASSE LEVINSSON FOTO: SCARLETT KAPELLA D et är torsdag. Klockan är ett. Den Los Angeles-baserade frilansjournalisten Kristoffer Viita är lyckligt ovetande om att recensenterna ska lustmörda hans debutroman i morgon. Han vet varken att Saga Cavallin ska skriva att det är ”anmärkningsvärt att förlaget släppt igenom en roman i så bedrövligt skick” eller att Valerie Kyeyune Backström ska kalla den ”en perfekt julklapp till alla kvinnohatare”. Han tycks heller inte veta att vi kommit överens om att äta lunch, för när jag kommer till vårt avtalade möte på caféet Älskade traditioner har han redan beställt kaffe och en kaka. Han frågar om jag vet någon som behöver hyra en lägenhet i Stockholm, eftersom han snart ska tillbaka till Los Angeles och hyresgästerna han haft på kroken dragit sig ur i sista minuten. Jag svarar att det är jag som ställer frågorna här. Du har gjort något så ovanligt som att debutera med en bok som inte handlar om att navigera i Stockholms dejtingdjungel, där människor har oklara relationer i 300 sidor utan att det händer någonting. Hur resonerade du där? – Hahaha. Det var faktiskt lite så jag tänkte. Jag läser inte så mycket böcker själv, jag är mer inspirerad av film. Men det känns som att de flesta böcker som ges ut handlar om tjejer som dejtar hopplösa snubbar i Stockholm. Det och män som skriver om ensamma män. Jag ville skriva om en stark romans där allting står på spel. Det var kanske ett cyniskt marknadstänk, men det var inte den enda drivkraften bakom boken. Vilka fler fanns? – Jag ville göra en story med lite nittiotals känsla i Los Angeles undre värld. Det har kommit så många dåliga strippklubbstematiska filmer de senaste åren, typ Hustlers och Zola. De har inte haft rätt estetik som de filmerna jag gillar, typ Showgirls och Dancing in the Blue Iguana. Jag ville inte att den skulle vara ideologisk. Det skulle inte finnas något jättetydligt budskap. Man ska få bestämma lite själv vad man tycker. DEMON TIME HANDLAR om en svensk fotograf vid namn Alexander som flyttat till änglarnas stad och blivit tillsammans med stripdansösen Luna. De vill egentligen göra konstnärlig erotik, men när hans frilansuppdrag sinar tvingar han henne att dra in pengar genom Onlyfans. Begreppet ”Demon time” populariserades under pandemin och refererar till de digitala strippklubbarna som uppstod på Instagram när deras fysiska förlagor inte kunde ha öppet. “Hips tick-tock when I dance / On that Demon Time, she might start an Onlyfans”, rappar till exempel Beyoncé på remixen av Megan Thee Stallion-låten Savage. Kristoffer säger att titeln också är en anspelning till Vargtimmen, Ingmar Bergmans enda skräckfilm. Du är ju själv frilansjournalist i Los Angeles. Hur blir man det? – Jag vet inte. Jag har hållit på rätt länge. Jag bodde i New York ett tag också. Eftersom jag gör många filmgrejer kändes LA rätt bra. Man får hoppa på alla jobb. No days off. Det är det enkla svaret. Att aldrig ta ledigt är framgångsreceptet. För mig känns tanken på att dra dit och bara lita på att det ska lösa sig främmande. – Man kanske måste vara lite naiv. Det är nog bra att inte veta hur jobbigt det är. Man måste försöka glömma allt man vet om vilka svårigheter som finns. Har du fantiserat om att bli författare länge? – Jag skrev faktiskt en bok innan det här som det aldrig blev något av. Jag har tänkt att jag måste hitta något annat att göra än journalistiken, eftersom den håller på att nedmonteras på alla plan. Då valde du den lukrativa bokbranschen? – Haha, ja. Men det är det enda jag kan göra. Det är väl det eller att gå in i någon slags reklamtillvaro och bli copywriter. Det vill man ju inte. – Jag vill inte det i alla fall. Jag tänkte på boken ganska mycket som en film. Jag vet inte hur lång tid det tog för dig att läsa den, men förhoppningen är att det ska gå snabbt. Jag kan meddela att du har lyckats. Jag läste de 100 första sidorna i ett svep. Sedan läste jag resten samma kväll. – Vad skönt att höra. Folks attentionspan är så jävla kort nuförtiden, så det måste finnas någonting som upprätthåller intresset hela tiden. Jag vill också att det ska vara en bok som är boken som din lärare inte vill att du ska läsa. Det ska kännas lite förbjudet. Det är ofta den typen av böcker, filmer och musik som jag själv gillar. Men jag tycker inte att det finns så mycket sådant i Sverige. Hur bar du dig åt för att det skulle vara intressant hela tiden? – Det är bra att ha ett konstant flöde av sex, våld och droger. Och så gjorde jag huvudpersonerna osympatiska. Framförallt pojkvännen. Det är den typen av karaktärer som jag gillar att läsa om. Hur baserad på dig är han? – Ganska mycket ändå. Jag har tagit mitt och min tjejs liv och gjort det värre. Mycket av det som händer i boken är saker som har hänt, eller hänt till hälften. Grannen som jobbar inom mode och hiphopvärlden men också är intresserad av nazistestetiken på något edgelord-sätt finns på riktigt. Jag skrev honom innan Kanye West flippade ur totalt. Det var flera sådana saker jag hade lite tur med. Det var samma grej med Onlyfans-pimpandet, jag började skriva om det innan Andrew Tate blev världens mest googlade person. Det känns som att det kommer bli en större grej i kulturen och ett mer förekommande problem i många relationer. NR 11, 2023 | NÖJESGUIDEN 23