NG Gbg 1
B ebban Stenborg och Adam Olenius slog igenom med
Shout Out Louds i mitten av 00-talet. Tjugo år in i karriären har de sett varje hörn av en USAturné och är aktuella med det som blir bandets sjätte fullängdsalbum House. Att livet ändras med tiden är ju självklart, men vad händer med musiken? – Det känns som det var bättre ventilation här inne förut, säger Adam Olenius och stirrar upp i taket på det som är bandets replokal på uppskattningsvis 20 kvadrat. Ett fyrkantigt och fönsterlöst rum i källaren på Örlogshotellet i Stockholm. Lokalen ligger i den delen av stan jag fördomsfullt tänker att det inte går att hyra ens en städskrubb utan direkt släktskap med Riddarhuset. Jag blir erbjuden rummets enda sittplats vilket är Bebbans pianopall. Adam sätter sig på en gitarrförstärkare. När Bebban dyker upp en kvart senare tar hon golvytan vid dörren. A: Vi köpte såna där hopfällbara stolar på Clas Ohlson, det var vår sämsta investering. B: Det var jägarpallar. Såna man sitter på när man ska lyssna efter rådjur i skogen. A: Vi tänkte att det var smart eftersom man kunde hänga upp dem på väggen. B: Jag tycker inte det är bättre i andra replokaler. Jag har aldrig njutit mer av en större replokal, möjligtvis om man skulle kunna få en sån där liten mixstation. A: Jag ska verkligen inte prata skit om den här lokalen, den har ändå skapat soundet lite för den nya skivan. DET ÄR EGENTLIGEN inte konstigt att Shout Out Louds sjätte skiva House väcker mer känslor av diskbänksrealism än krossat hjärta. Det har gått snart tjugo år sedan bandet fick sin officiella start med albumet Howl Howl Gaff Gaff. Livet ser annorlunda ut för de flesta när man passerar 40. Adam är den enda av medlemmarna som jobbar med musik på heltid, de andra har dagjobb. Men behovet av att uttrycka sig växer inte bort med åren. A: Vi bjöd över Björn Yttling som producerat skivan hit ner. Vi ville föra över soundet från när vi är här inne och spelar, till skivan. Det låter rätt rått och stenigt i det här rummet och det gillade vi. Det mesta av jobbet med House gjordes faktiskt här, sen gjorde vi klart den under ett par dagar i Ingrid-studion. Musiken i sig är mer statisk. Mer trummaskin och mindre keyboard, Bebban har varit mammaledig. ADAM OCH BEBBAN träffades i mellanstadiet. De växte upp i Danderyd och gick i samma klass i gymnasiet. De var en del av den relativt skrala skaran estetkids som figurerade i kommunen som annars mest är känd för att toppa listan över Sveriges högsta medianinkomst. De lyssnade på The Doors, klädde sig i sammetskavaj och delade ett intresse för musikaler. Adam som redan kunde spela lite gitarr bestämde sig för att lära kompisen Ted Malmros att spela bas. Klasskompisen Karl von Arbin fick spela gitarr. Ett halvår senare anslöt Bebban på keyboard, det stod redan en Moogsynt i replokalen. Har det alltid varit självklart att fortsätta med Shout Out Louds? B: För min del tror jag inte vi hade funnits kvar som band om vi inte tyckt så mycket om varandra. Det är det eviga tjatet om att vi är gamla vänner. Sen jag fick barn har jag tänkt att jag egentligen inte orkar det här, jag har inte samma kreativa energi just nu. Men när jag tänker tanken på att hoppa av bandet känns det så ensamt. A: Absolut, det är nog delvis därför vi fortfarande är kvar som band. Men det känns otroligt främmande att sluta med musik. Men det skulle man kanske inte göra helt även om Shout Out Louds inte fanns. B: Vi har kanske lite olika ingångar till bandet nu. Det är ni som personer som är viktiga för mig. Och vår historia, resandet och samtalen. Vår vänskap betyder mer för mig just nu. A: Det fattar jag, det känns som det alltid varit först på prioriteringslistan när det kommit till oss. Jag kollade på Beatlesbiografin Get Back för ett tag sen. Där har dom alltid superroligt när de spelar ihop och kollar varandra sådär djupt i ögonen. Den grejen har vi aldrig haft. Självklart har vi kul när vi spelar men när vi lägger ner instrumenten har vi nästan roligare. När jag växte upp på 00-talet var det häftigaste man kunde göra att spela i band. Ni turnerade med The Strokes och spelade på Jay Leno och Letterman. Ibland kan det kännas som att jag föddes för sent, jag kommer aldrig få uppleva det där. A: Det fanns saker vi inte hann göra heller. Vi drömde liksom att få spela på Accelerator här i Stockholm, jag tror aldrig vi fick göra det. Man hade liksom läst och hört så mycket om de här bandet som kom och spelade. B: Bright Eyes, Vampire Weekend och Kings of Leon. Alla hade små spelningar på Accelerator. Men för mig som växte upp och romantiserade den här tiden, tänkte ni någonsin på att ni var en del av allt det där? A: Jag tror vi kände precis som du. B: Ja men gud! Jag tänker på det ofta än idag. Vi lärde känna James Fearnley från The Pogues under någon turné och hans döttrar bodde hos oss i Stockholm när de reste runt i Europa för ett tag sen. En av de berättade att hon ville göra en film om The Cabin. Det var en nattklubb vi brukade hänga på när vi var i USA där typ The Strokes och såna var stammisar. A: Där träffade jag Macaulay Culkin. B: Där hånglade jag med Macaulay Culkin. A: Är det sant? B: Ja, han från Ensam hemma. NR 11, 2022 | NÖJESGUIDEN 23 Du har hånglat med pojken från Ensam hemma? B: Ja. A: Det här visste inte jag. Jag stod ändå och pratade med honom. B: Det var iallafall en hipp bar i New York. 2000-talets it-personer hängde där, typ Josh Hartnett från Pearl Harbor, Liv Taylor och Kate Hudson och såna. A: Peakade vi där? B: Det var då man skulle fattat att "nu händer det", haha. Gjorde ni det då? Det känns ju hopplöst svårt att veta när man peakar. B: Man peakar aldrig. Varje rolig stund är ens peak. A: Jag tror vi försökte nog vara lite tuffa med. Hur mycket vågar man sväva ut och testa nya grejer i en konstellation som funnits så pass länge, finns det gränser för vad Shout Out Louds kan göra musikaliskt? B: Du Adam är ju till exempel öppen för att skriva på svenska. Där är jag mycket mer tveksam. Men det är ganska öppet skulle jag säga. Vi är fyra personer med olika smak och det har blivit ännu mer uppdelat. Man har blivit mindre kollektiv i sitt tänkande ju äldre man blivit. Man blir både mindre rädd och töntigare. Det kan vara rätt skönt att inte bry sig men man tappar kontakten med vad som är coolt. Paradexemplet är när Mick Jagger och Wyclef Jean rappade You can't always get what you want. Där sjönk han. Han har hållit stilen genom alla år men att rappa, där går min gräns. Ingen av oss får rappa. Inte för att det är töntigt utan för att vi inte kan. Det respekterar jag. A: Det är svårt. Man kanske har en idé i huvudet och så ska man spela upp någon demo som man suttit själv med jättelänge. När jag spelar upp den första gången för er andra kan det liksom bli ett "Nej det här förstår vi inte". Medan jag har tänkt tio steg framåt och vet exakt hur jag vill att det ska låta. Men för er som hör det första gången blir alltid frågan "Jaha, och vad ska jag spela där?" och så måste man svara "du ska inte spela något”, haha, “du ska rappa". Finns det något exempel där någon opponerat sig mot en låt eller idé som sen visat sig gått bra. Det vill säga, är det någon som har lite sämre magkänsla för hits? A: När vi gjorde klart Tonight I Have to Leave it så ringde Karl mig med en gnutta ångest och bara: "Vad kommer att hända nu?". Vi båda tyckte den kändes så poppig.. och stor? Vi tyckte ju mycket om den men så sitter man där när den mastras och vet att det är för sent att ändra något. Dessutom lyssnar man på låten jättemånga gånger på raken. Då får man panik. B: Jag har lärt mig en läxa. På förra skivan Ease My Mind var jag rätt negativ, jag tyckte inte låtarna höll och att vi behövde göra om. Sen i slutet när vi gjort om en del tyckte jag verkligen den satt! Och det är den skivan som gått sämst, haha. A: Haha, har den? Nä det har den väl inte. B: Nä, kanske inte, men när ni var nöjda tyckte jag att vi kunde bättre. Sen när jag väl var nöjd, då var jag skitnöjd och tänkte att "det här blir vår grej". Men det blev det inte. A: Jag blandar ihop skivorna nu. Men den är en av mina favoriter med. B: Hela det albumet är mitt favoritalbum av oss. Det var kul att turnera med det och även spela in. Men det var inte det som gjorde avtryck i pophistorien. Spelar det någon roll om det inte gör avtryck i pophistorien? A: Alla vill väl göra det. Annars ljuger man. Men om jag ser tillbaka så spelar det nog ingen roll. B: Mitt sunda jag är så himla glad för allt jag gjort. Jag kommer inte ångra något, bara vi är som vi är och gör det vi gör kommer jag vara nöjd. Men en sida av mig vill så JÄVLA gärna vinna ett pris. Har ni inte gjort det? A: Inte ett enda. B: Vi har blivit nominerade till Manifestgalan. Ni måste väl varit nominerade till åtminstone en Grammis? A: En gång. För en video. Det var Ted som var nominerad eftersom han skapar