Årsskrift 2002 1
Årsskrift 2002 Sida 2
Årsskrift 2002 Sida 3
Årsskrift 2002 Sida 4
Årsskrift 2002 Sida 5
Årsskrift 2002 Sida 6
Årsskrift 2002 Sida 7
Årsskrift 2002 Sida 8
Årsskrift 2002 Sida 9
Årsskrift 2002 Sida 10
Årsskrift 2002 Sida 11
Årsskrift 2002 Sida 12
Årsskrift 2002 Sida 13
Årsskrift 2002 Sida 14
Årsskrift 2002 Sida 15
Årsskrift 2002 Sida 16
Årsskrift 2002 Sida 17
Årsskrift 2002 Sida 18
Årsskrift 2002 Sida 19
Årsskrift 2002 Sida 20
Årsskrift 2002 Sida 21
Årsskrift 2002 Sida 22
Årsskrift 2002 Sida 23
Årsskrift 2002 Sida 24
Årsskrift 2002 Sida 25
Årsskrift 2002 Sida 26
Årsskrift 2002 Sida 27
Årsskrift 2002 Sida 28
Årsskrift 2002 Sida 29 Jag kom alltså till Kabul m
itt i vintern, och under de nämaste månaderna ägnade jag den officiella vilodagen, fredagen, till skidåkning. Men när våren kom väcktes lusten att spela golf. Redan vid ankomsten hade jag förhört mig om möjligheterna att spela golf, och fått veta att det inte fanns någon golfbana, och att eftersom en tidigare expert inom ICAO (Int. Civil Aviation Organization) från Australien, en ivrig golfare, inte lyckats starta någon golfklubb, ansågs detta vara någonting som inte gick att göra. Vi:;' indiska sekreterare hade emellertid hört att på några kilometers avstånd från staden fanns ett stort område där ibland tävlingar i den afghanska nationalsporten Buskashi (som ni kanske sett i filmen "The Horsemen" med Ornar Sharif?) brukade hållas. Han hade hört av någon att tidigare, på 20-talet, hade platsen utnyttjats för golf av officerare i de engelska styrkor som då hade befunnit sig i Afghanistan. Vidare sades det att den tidigare kungen, Amanulla Sha som nu befann sig i Rom, hade spelat golf här. Det var intressanta nyheter. Under påsken åkte vi ut och tittade på området. Ryktet var sant. Här hade tidigare funnits en golfbana. Klubbhuset stod fortfarande kvar, liksom stenmuren runt densamma. Jag kunde spåra flera greener och utslag. Men halva banans fairways var fullständigt igenväxta med tätt gräs och kaktusar av alla slag. Jag hade tagit med mig ett par klubbor och efter att ha undersökt området, slog jag några bollar. Något måste göras för att få igång det gamla och ädla spelet. Men det var lättare sagt än gjort. Därför var jag mestadels ensam ute och slog bollar under de första månaderna 1958 samtidigt som jag planerade den framtida banans sträckning. Nu rynkar väl experterna på näsan. Hur kan en nybörjare som knappt spelat i tre år ge sig in på sånt som bara experter klarar av...? Ja, men eftersom det inte fanns några experter som var intresserade eller villiga att åtaga sig jobbet är det väl bättre om det blir gjort aven nybörjare än inte alls ...? Eftersom jag inte hade sett många banor hade jag naturligtvis inte mycket erfarenhet att bygga på. Men jag kom väl ihåg att banan i Addis Abeba fungerade bra, och därför använde jag den som modell. Det skulle bli en 9-hålsbana med ett par 5-hål, två par 3-hål och resten par 4-hål, med sammanlagt par 35 för 9 hål och par 70 för 18 håL Meningen var att ha olika utslag för de två rundorna, men det fick bli en senare fråga. Jag hade rekryterats till Kabul som utbildningsrådgivare. Avsikten var att jag skulle överta chefskapet när den vikarierande chefen förflyttades, men det hade ingen talat om. Den svenske generalsekreteraren i ICAO ville först försäkra sig om att jag klarade av jobbet och att afghanerna accepterade mig. Allt gick dock bra, och i början av juli blev jag befordrad till Chief of Mission. Det gjorde att jag fick mindre tid till planeringen av banan, men å andra sidan gjorde den vikarierande chefens avresa att en hel del av utrustningen för flygplatskonstruktion för tillfället stod oanvänd, bl. a. röd- och vitmålade mätstänger. I min egenskap av chef tog jag mig fri- heten att låna nio av dessa för banans planering och dessutom att tjänstgöra som flaggstänger för provisoriskt spel på "banan", som kom igång i början av hösten, då flera av utlänningarna tagit med sig sin golfutrustning efter sina semestrar. et är värt att nämnas att jag hade god hjälp av den avreste flygplatsingenjörens afghanska medhjälpare, även de flygplatsingenjörer, som efter civilingenjörsexamen i Kabul vidareutbildats i USA. Jag kommer väl ihåg en detalj som talar sitt tydliga språk beträffande deras läromästare, den finske flygplatsingenjören Bertil Hellman, och deras ansvarskänsla. Vi åkte ut efter jobbet och hade omkring en timme för att mäta upp den exakta längden på så många av hålen som vi hann med, innan det började att mörkna. I stället för att då stoppa mät-ningen, började de springa för att hinna med så mycket som möjligt innan det blev helt mörkt. Detta hände varje gång vi var ute, och på så sätt blev banan snart uppmätt. Afghaner med finsk sisu, undra på att jag trivdes alldeles utmärkt i landet... Det provisoriska spelet på banan gick så till att vi räknade antalet slag till den imaginära greenen, som antogs utgöra ett område som begränsades aven cirkel med fem meters radie från den rödvita mät- 29
Årsskrift 2002 Sida 30
Årsskrift 2002 Sida 31
Årsskrift 2002 Sida 32
Årsskrift 2002 Sida 33
Årsskrift 2002 Sida 34
Årsskrift 2002 Sida 35
Årsskrift 2002 Sida 36
Årsskrift 2002 Sida 47
Årsskrift 2002 Sida 48