AMES 1
två manus på direkten när vi kom hem. En familjef
ilm och en romantisk komedi skickades in till produktionsbolag och jag var övertygad om att det var manusförfattare jag skulle bli. Hon ler när hon tänker tillbaka och fortsätter berätta om intervjun med Peter Dalle som hon läste och som tog ner henne på jorden. – Han berättade om svårigheten med att få produktionsstöd till svensk film, och jag insåg att om inte ens han klarar att få finansiering till sina manus, hur skulle då jag? MEN SKAPARIVERN DOG INTE, viljan att använda de nyvunna kunskaperna fanns kvar och tanken på att skriva en bok istället mynnade ut i en minst sagt udda karaktär; Jana Berzelius. – Vid den tiden myllrade det av manliga agenter och kriminalkommissarier i deckarvärlden och jag insåg att jag ville skriva om en kvinna. En stark karaktär som bar på ett våldsamt förflutet. Så följde en tid av läsande, läsande och mer läsande. Emelie köpte böcker av alla de stora deckarförfattare och analyserade sedan; Hur har de skrivit? Vad funkar? Och varför? Sedan började hon skriva. Varenda kväll och helg satt hon framför datorn. Det tog ett halvår, så var första manuset klart och skickades iväg till sex av de stora förlagen och en tum-hållarperiod tog sin början. Och fortsatte. Ett stort förlag svarade ganska omgående med en refusering. Men andra hörde inte av sig alls. – Det är ett otroligt litet nålsöga man ska igenom hos förlagen, säger hon. Av flera tusen manus årligen är det bara en eller två debutanter som får chansen, om man inte är ett känt namn sedan innan. Det står alldeles för mycket pengar på spel, tyvärr. Hon skrattar när hon berättar om det sista samtalet till ett av förlagen som ännu efter ett halvår inte läst manuset. – Ni kan slänga det, för jag tänker göra det själv sa jag och lät nog ganska kaxig, viss om att jag minsann skulle klara av det. SÅ FÖLJDE ARBETE MED OMSLAGSDESIGN, redaktör och sättning, allt det där som ska till för att det i slutänden ska bli en proffsigt snygg bok som står sig i konkurrensen och inte ratas bort för att den är egenutgiven. – Jag hittade information om att det fanns ett tryck-stöd man kunde söka om upplagan inte översteg 5 000 exemplar och beställde därför 4 999 böcker. Så småningom kom en lastbil med tre pall böcker och det var nog första gången jag undrade vad sjutton jag höll på med. MÅNGA TÄNKER NOG ATT NÄR MAN SKRIVIT en bok så är man klar, men Emelie slår fast att det är nu det verkliga jobbet börjar. Att ringa runt till återförsäljare, jaga media och skapa PR. Hitta sina läsare, signera och sälja, sälja och sälja. Själv brinner hon för de personliga mötena och uppskattar att ”handsälja” som hon kallar det. – Referensförsäljning är det allra bästa, menar hon. ICA Maxi i Linköping var den första butiken som lät mig ställa upp ett signeringsbord och sälja böcker. Sedan var det lättare att ringa till Norrköping och säga att ”I Linköping gjorde de såhär…” 21