NG Lund 1
Musik ADVANCE PATROL – 20 ÅR SEDAN DEBUTALBUMET D
et har gått 20 år sedan Malmögruppen Advance Patrol debuterade med albumet Utskrivna och blåste liv i stadens hiphopscen. Gonza Blatteskånska, Juan Havana och Rodde berättar om tiden runt skapandeprocessen, gruppens arv och den nya musiken man skapat under året. TEXT: MALKOLM LANDRÉUS FOTO: GEORG SANDMAN DET ÄR 20 år sedan Utskrivna släpptes och till viss del ett annorlunda samhälle idag, men på många sätt väldigt likt. Min första fråga blir således hur Advance Patrol hade låtit om de skulle ha debuterat idag? – Jag vet inte om jag hade gjort musik om jag var 17, 19 år idag. För rapmusik idag är inte så mycket hiphop, inte som det var när man var kid och kom in i kulturen. Då var det inte bara rap, det var dans, graffiti, breakdancing, dj:ing… det fanns en kulturaspekt. Det var det som drog in mig från början, minns Rodde tillbaka och skrattar: – Jag vet faktiskt inte hur vi hade låtit idag. Kanske hade vi låtit som det gör idag, som kidsen gör det. Trap och bounce och sånt. ”The wave”. TikTok-rap. Vem vet, haha. Gonza stämmer in. – Ja, förmodligen. Är man ung så hoppar man nog på en wave. Hade vi släppte en platta på åttiotalet hade vi nog låtit som RUN-DMC. Det är som kläder, man klär sig efter modet. Apropå det så är tiden kring er debut ingen munter historia, vilket porträtteras i dokumentären Gå loss (SVT-dokumentär 26 NÖJESGUIDEN LUND från 2004, red anm). Hur minns ni den tiden? – Jag minns att det var en väldigt jobbig period, på alla sätt. Allt ifrån att ta sig an sitt första jobb till att spela in på helger. Det var mycket resande. Man var ung, man hade sina första relationer. Att navigera i en grupp är inte det lättaste heller, med många unga egon. Du har en kompis som dör mitt i allt… när man jagar någon slags framgångssaga. Jag skulle inte säga att jag blir nostalgisk när jag tänker på det här projektet. Det är klyschigt, men det kreativa blev någon slags flykt och det var väl det som dokumentären fångade upp. Att man kan blomstra i allt mörker, säger Juan. Gonza väljer dock att att minnas det positiva. – Sen visar filmen också en viss sida. Jag skulle hellre säga att vi varit blessed. Vi fick möjligheten att resa runtom i Sverige, att få tillhörighet och få släppa en skiva. Sen att det finns en annan sida av myntet med Chafics bortgång och skivbranschen… det är en del av det. Men det är inte hela storyn. TROTS DET DIMMIGA höljet kring gruppens debut har tiden utvisat att Utskrivna och bli. Ur många aspekter var det värt det. Vi är bara glada att få den här möjligheten att representera vår musik igen, 20 år senare, med lite nya låtar. DE NYA LÅTARNA heter Tiden står still och Döma och peka. Om den förstnämnda stått fast som en viktig pelare i svensk hiphophistoria. Det firas i höst med en jubileumsutgåva av skivan där albumets 17 originalspår återutges tillsammans med Välkommen till Malme, Området e på plats, Para Ti, Rock & Juan och Vem vill hem från samlingen Ordkrig. Dessutom: två helt nya låtar producerade av Masse. – Att folk 20 år senare fortfarande har intresse och uppskattar det känns nice. Speciellt när det är 50 år av hiphop. Det känns nice att ha sin del av dom här 50 åren att fira. För min del känns det i hjärtat. Det bekräftar mycket skit man gick igenom när man var yngre och kanske inte visste vad det skulle leda till säger Gonza: – Den kom fram rätt naturligt. Ledordet var att vi är fuck-ups! Att vi är vuxna nog att erkänna våra misstag. Två steg fram, tre steg bak liksom. Och det är okej. Samtidigt som Juanito lyfter upp hoppet och viljan att kämpa vidare. Han sluter cirkeln jävligt bra. – En typisk AP-låt, egentligen, lägger han till och skrattar. PÅ DÖMA OCH peka blir attityden hårdare och något mer allvarlig. Rodde behandlar svek och cynism, Juan kritiserar rättssystemet och Juans dräpande vers om dagens hiphopkultur talar för sig själv. – Den här låten reflekterar väl lite ”growing pains”, det vardagliga. AP har alltid gjort musik om saker som är naturliga att prata om för oss men vi har haft turen att folk kan relatera till det. Vi rappar om saker vi lever istället för fantasier, vilket kanske är det som spelas mest annars, menar Rodde.