Nollnitton 1
Parham välkomnar mig in i ett konferensrum med in
ramade guldskivor som står lutade mot varandra i travar. Han är klädd i helsvart och dricker vatten ur en kaffemugg. Om ett par dagar ska den första singeln från hans kommande album Lev länge släppas. – Jag har varit tyst ett tag nu. Jag har gjort teater, fokuserat på annat och jag tror att vissa saker har hunnit landa i mig: jag vill leva ett lugnt och sunt liv, jag vill leva länge. Det är det albumtiteln anspelar på. och ont. Det är mer konkurrens men det finns samtidigt andra dörrar att öppna, som till film och teater till exempel. Sedan gillar jag ju stan mer… Eller vänta, paus. Det är en vacker stad, det är bara det jag säger, misstolka mig inte nu! Jag antecknar rubriken: Parham dissar Göteborg? – Haha don’t alltså! Please don’t! Är det temat på skivan – att leva lugnt och länge? – Både ja och nej. Skivan handlar om livsåskådningar på olika sätt. Jag har till exempel en låt som heter Mormor som handlar om min mormor som tog hand om mig som liten och som fortfarande har den där bilden av mig som liten pojk – trots att jag under åren har vuxit upp och lagt på ett ego och lager där jag försöker vara cool och snygg. Eller låten C’est la vie som är lite lallish men samtidigt handlar om att leva ett låtsasliv och vara i en låtsasrelation. Så någonstans återgår det hela tiden till att veta vem man är och vad man vill. När vi träffas har det gått en månad sedan Parham smygpremiärspelade låten Poppade en till på Kungstorget i Göteborg under Musikhjälpen. Det är hans första singel sedan 2021. Lev länge blir hans första album sedan 2018. Han har ett par år utanför det verkliga hiphoprampljuset bakom sig. Samtidigt har han klivit in i det hårda scenljuset på Dramaten och Göteborgs Stadsteater med uppsättningen Tillbaka till Reims. – Jag fick ett mejl om att de sökte efter en rappare som hade någon form av samhällskommenterande innehåll i sina texter. Jag svarade att jag var intresserad för att, ja, varför inte? Det blev ett Zoom-möte med folk som jobbade med uppsättningen och den här regissören, Thomas Ostermeier, som jag inte hade någon koll på då. Jag var rätt nonchalant under mötet för jag vet hur det brukar vara med såna grejer. Man testar, castar, men är inte rätt för rollen och så går man vidare med livet. Men den här gången hann det bara gå en kvart innan Ostermeier sa: ”if you like it you can have it”. Den tyske regissören kände direkt att han var som gjuten för rollen och ödslade ingen tid när han gav honom jobberbjudandet. Plötsligt hade Parham landat en roll i en Dramaten-uppsättning och satt på ett plan till Berlin för att gå på workshops tillsammans med teaterveteraner som Lena Endre. – Jag ville dra ut i Berlin och kolla viben medan de andra ville göra rundvandringar och gå på kyrkogårdar där kända regissörer låg begravda. De ville gå på fine dining, jag ville bara ta en döner på gathörnet. Parham har visserligen bott i Stockholm sedan 2019, men det är svårt att separera honom från Göteborg och Högsbo. På Wikipedia-sidan ”Parham (musiker)” står det fortfarande: “bosatt i Göteborg” – till och med Wikipedia ser honom som en 031-rappare först och främst. – Jag flyttade från Göteborg för att jag ville satsa på det här. Energin här i Stockholm är mer driven – på gott När vi ses har Parham nyss varit i Göteborg för att fira sin 38-årsdag, en veteranålder räknat i hiphopår. Ändå pratar han med ett närmast nyfrälst skimmer om nya insikter kring kändisskap och livet i stort. – Jag var ju 28 eller 29 när jag släppte min första platta och slängdes in i den här kändisvärlden. Det var skönt på ett sätt. Blir man en stjärna när man är riktigt ung finns det nog en risk att man blir knäpp när första motgångarna kommer. Men samtidigt: om man aldrig har varit med om att få den här uppmärksamheten så är det lätt att låta det gå rakt till ens ego. Då kan man missa det här utbytet som hela tiden pågår. Inget är ju gratis på riktigt. Om ens bekräftelsebehov plötsligt matas så mycket är det lätt att glömma bort det. För ett par år sedan gjorde han en utredning som han själv trodde skulle resultera i ett anger management issues-besked. Han ville ta alla konflikter direkt och hade svårt att låta saker ligga – kanske behövde han lära sig att kontrollera sin ilska bättre. Psykologen hade dock en annan tanke. Efter ett frågebatteri om skolgång och koncentrationssvårigheter, och en mängd olika tester, fick han en ADHD-diagnos. I efterhand var det lätt att se varför. – Jag kan vara helt ofokuserad och ha noll kreativ energi. Men jag kan också sitta och bli helt besatt och bara jobba i 16 timmar utan att äta eller pausa. Resultatet av det kan bli något bra. Men dagen efter är man helt förstörd. Under åren har han byggt ett eget schema där han kan välja sina tider och anpassa sig efter sin egen kreativa berg-och-dalbana. Förmodligen hade det gått fortare om han fick diagnosen tidigare, säger han, men nu är han på en bra plats. – Jag tror att jag är den mest normala rapparen i Sverige, om jag får säga det själv. Jag är ingen workaholic, jag gillar att laga mat, jag gillar tv-spel och jag gillar att träna. Jag gillar inte drama och jag har mina kreativa perioder då och då. Sveriges mest normala rappare, är det en av dina nya insikter? – Haha men du fattar vad jag menar. Måste allt vara så extremt? Varför mår alla så dåligt? Varför gör folk så extrema grejer för att bli kända? Jag tycker genuint att det är ett problem. #2 2023 15