Nordens Tidning 1
LANDET RUNT INGRID OCH JOLIN PRISADES I FÖRENINGE
N NORDEN HÅBOS NOVELLTÄVLING Föreningen Norden Håbos novelltävling är en del av det kulturella arbete föreningen gör i Håbo. I september utsågs två pristagare – Ingrid Lindqvist, 15 år, och Jolin Björinder, 14. INGRIDS NOVELL kännetecknas av ett personligt språk och ett moget perspektiv. Den fångar fint livet i olika åldrar och hur det förändras medan det tuffar på och nästan lever sitt eget liv. Språket är korthugget och träffande, det lyfter och för berättelsen eller resonemanget framåt på ett medryckande sätt och ger en trovärdig och insiktsfull bild av livets olika faser. Novellen har en fin komposition och ger en hastig exposé över livets skiften, och slutet får det hela att hänga ihop på ett elegant sätt. Sista meningen känns kanske lite väl pessimistisk, men novellen visar på ett mycket träffande sätt ett moget och analytiskt perspektiv på livet och en imponerande förmåga att beskriva olika åldrars fokus på drömmar och misslyckanden. PRISTAGARE JOLIN BJÖRINDER har skrivit ”Dagbok för alla minnen.” En mycket fin dagboksberättelse med kärlek, blommor och död. En lycka som varade under tre år och att vara ”Din för evigt”. VI FRÅN FÖRENINGEN NORDEN HÅBO önskar er båda mycket lycka till med ert framtida skrivande. Ingrid tilldelas ett presentkort på 1 000 kronor och Jolin ett presentkort på 600 kronor. Novelltävlingen är ett samarbete med Håbo Bibliotek och Biskops Arnös Folkhögskola. Föreningen hoppas se er både på Biskops Arnös författarskola för att lära mer om lyrik och att skriva dramatik. TEXT & FOTO: CHARLOTTA BJÄLKEBRING CARLSSON, ORDFÖRANDE FÖRENINGEN NORDEN HÅBO Läs hela de vinnande novellerna på: www.norden.se/noveller Utdrag ur novellen Dagbok för alla minnen av Jolin Björinder Juli 2019 Mitt favoritminne med henne var när vi firade nationaldagen. Hon hade en krans med blommor i håret och en vit klänning och så cyklade vi längs kanalen och hade picknick i parken. Vi såg solnedgången från bron. “För evigt?” frågade hon. “Och alltid” sa jag och tog henne i handen. Det var vi två, så var det bara. Vad dom andra än tyckte, hur de än reagerade så var det bara så. Vi två. Kyrkklockorna ringer. Nuförtiden är jag alltid här. Idag var det molnigt och fuktigt i gräset. Det är tidigt på morgonen och de kvittrande fåglarna hade inte vaknat än. Jag blev blöt om strumporna för mina skor var inte särskilt vattentåliga. Jag hade tagit bussen hit och innan hade jag suttit i våran park, på bänken, ensam. Som en gentleman borde hade jag köpt henne blommor. Jag gick fram och lade de vid stenen. Min blick på datumen. Född 14-08-2002, död 30-05-2020. ”För evigt?” viskade jag. ”Och alltid” läste jag på stenen. Utdrag ur Ingrid Lindqvists novell: Universitetet gick vi alla på, för annars hade vi ingen framtid. Sedan helt plötsligt var vi vuxna. Räkningar rullade in och dåliga jobb skaffades. Alldeles för dyra ettor nära stan köptes. Någon skaffade barn, någon gifte sig med fel person, någon fick cancer. Presenterna på födelsedagen sjönk i antal för varje år. Frågan “Trivs du på jobbet?”, kom. Vi visste väl inte det heller. Trivdes vi på jobbet? Det som vi nästan inte fick något betalt för och cheferna var riktiga as. Jo, men det gjorde vi väl. Det var bättre än skolbänken. Lapparna med saker vi bara skulle ha gjort innan vi dog blev fler medan sakerna vi faktiskt gjort förblev få. 30-årsfesterna kom med frågan “Men är det inte dags att skaffa barn snart?”. 40-årsfesterna med “Men var ska ni resa i sommar då?”. 50-årsfesterna “Har sonen planerat att gå på universitet?”. Så stod vi där helt plötsligt. 67 år gamla. Med barnens rum tomma. Pensionen uttagen. Gruppresan till Indien med andra 60 plussare redan bokad. Golf på tisdagar och vattengympa på fredagar. Lapparna som suttit på insidan av garderobsdörrarna blev istället rabattkupong lagda på köksbordet. 5 kronor rabatt på valfri frukt. NORDENS TIDNING 4-21 31