Nöjesnytt Växjö 1
De lever, lär och andas countrymusik och framför
den på ett sätt som den inte gjorts sedan skarven mellan 1950- och 1960-talet. I februari var de nominerade i kategorin bästa honky tonk-grupp på Ameripolitan Music Awards i Austin, Texas och den 16 april spelar de på Växjö Country Roots Festival på Palladium. De heter The Country Side of Harmonica Sam. F ör Nöjesnytts läsare är det säkert ingen nyhet att undertecknad är en stor fan av countrymusik och det är med glädje jag har kunnat konstatera hur den svenska delen av countryn utvecklats på senare år. Ett av de bästa – om inte det bästa – nya, traditionella countrybanden kommer från Malmö och heter The Country Side of Harmonica Sam. Förra året släppte de sitt debutalbum Open Letter To the Blues, en rent svindlande, för att inte säga magisk musikalisk resa tillbaka till en tid då countrymusiken bokstavligt talat var blod, svett tårar och en och annan drink. Bandet lirar på en nivå inga andra svenska, och knappt några internationella heller, kommer i närheten av. Nöjesnytt bad bandets gitarrist Johan Bandling Melin svara på några frågor om upplevelsen där och om bandets syn på countrymusiken av idag. Berätta lite om upplevelsen på Ameripolitan Music Awards? –För oss i bandet var det ju en otrolig vitamininjektion och en lätt surrealistisk upplevelse. Tänk dig att du får åka på semester med dina bästa vänner som alla förenas kring ett genuint intresse för countrymusik och så åker ni till den plats i världen där det finns störst chans att få uppleva traditionell countrymusik i en autentiska miljö på något av stadens alla honky tonks. Vädret går att likna vid en strålande svensk sommardag och och utbudet av kalla öl från regionens alla mikrobryggerier är enormt. Som om detta inte vore nog så får du ryggdunkningar och glada tillrop vart du än går och folk verkar uppriktig gilla musiken du spelar. Här hemma så betraktas vi nog lite mer som ett exotiskt djur på zoo som folk kan uppskatta på ett plan men det är ju en väldigt angenäm känsla att även då och då få befinna sig i en kontext där det man håller på med är det självklara alternativet. Innan själva galan, som ägde rum på ett utsålt The Paramount Theater i Austin, så minglades det i foajén och det var som sagt nästan en surrealistisk känsla att veta att så många gamla legender och idoler fanns samlade på ett och samma ställe (jag fick till exempel nypa mig lite i armen efter att ha sprungit på Charley Pride back stage). Vi fick ju även äran att framträda under själva prisceremonin och så här i efterhand känns det ju stort att 16 | nöjesnytt många av de artister som vi själva har lyssnat på och inspirerats av har sett oss spela live. För att kunna vara så autentiska som ni är, till hur stor del måste man ”leva som man lär”? –Även med amerikanska mått mätt så är ju den del av countrymusik som vi sysslar med ganska smal. Våra amerikansk kollegor som lever på att spela och som sysslar med ungefär samma musik som vi har nog inte råd att vara så autentiska som vi försöker vara, då det skulle begränsa deras arbetstillfällen. I och med att vi inte lever på att spela så ges vi ju möjligheten att begränsa oss och att ”nörda in” ordentligt rent stilmässigt. Vi har ju haft turen att finna varandra, d.vs. fem personer som bor i Malmötrakten och som alla är överens om att countryns guldålder var 19591961 och som dessutom råkar spela de olika instrumenten som krävs. Jag är inte säker på att det går att hitta ens i Austin eller i Nashville heller för den delen. Inte nuförtiden i alla fall. För att återknyta till frågan om vi ”lever som vi lär” så kan man nog istället säga att vi ”spelar som vi lärt oss” från inspelningar från den tiden. Vi är alla i bandet mer eller mindre kalenderbitare och skivsamlare. Finns det något som heter ”äkta country” och vad är det i så fall? –”Countryn” som begrepp är nog och har varit inne i en identitetskris ganska länge, då det är många som gör anspråk på begreppet. Åsikterna om vad äkta country var gick ju isär redan i Grand Ole Opry’s begynnelse, där det till exempel var förbjudet att använda trummor då det inte ansågs som ”äkta country”. Eller som när Chet Atkins i början av 1960-talet skapade det som kom att kallas för The Nashville Sound, då han bytte ut steel guitar och fiddle mot mer sofistikerade och svulstiga stråk- och körarrangemang. Man kan säga att det blev en mer polerad variant av den tidigare ”hillbilly-countryn”. Det var denna förvirring kring begreppet ”country” som fick artisten Dale Watson att mynta det nya begreppet ”Ameripolitan Music”. Han kunde inte längre se några som helst musikaliska beröringspunkt mellan den musik som han själv spelade med tex. den musik som Taylor Swift spelade, men som också kallades för countrymusik. ”Ameripolitan Music” är ett samlingsbegrepp för traditionell country, western swing, rockabilly och outlaw country. Hur har synen på country förändrats i Sverige de senaste åren och på vilket sätt har ni märkt av det sedan ni startade? –Som med alla genrer så går det där nog i vågor. Det som syns i tv och hörs på radio mest blir ju normen för den stora massan och i kontrast till det så växer sig subkulturer ännu starkare. I Sverige, för tillfället, så är ju Jill Johnsson och Jill’s Veranda förmodligen vad gemene man förknippar med ”country". För oss är det ju bara att tacka och ta emot ju mer till exempel SVT väljer att sända program som detta. Även om Jills idé om countrymusik förmodligen ligger ganska långt ifrån vår, så gräver sig förhoppningsvis en och annan tv-tittare djupare ner i ”countryträsket” och då gynnar det ju förhoppningvis alla som verkar inom olika countrygenrer i Sverige. Det är svårt att säga vad som har förändrats sedan vi började för cirka fem år sedan men det verkar ha funnits ett uppdämt behov av att få höra ”country shuffles" i Ray Price anda ute på festivalerna. Det är ju den stilen som kanske de flesta i den äldre generationen förknippar med country. När vi är ute och spelar, både i Sverige och utomlands, så får vi ofta kommentaren från andra musiker som rör sig i den amerikanska musikfåran att det egentligen är sådan musik, som vi spelar, som de också helst skulle vilja spela. Det är möjligt att fler och fler tar mod till sig att syssla med det de själva vill istället för det som de tror att andra vill höra. Det blir ju lätt strömlinjeformat om man väljer att spela låtar som är konstruerade av ett fåtal låtskrivare som ängsligt försöker hålla koll på vad som kan tänkas vara populärt så som det är i till exempel Nashville idag, eller på ännu närmre håll inom den svenska schlagerkretsen. Så fort det blir en industri med en ekonomi inblandad så drar det ju oftast förr eller senare åt det likriktade hållet. ■ TEXT: OLA KARLSSON