Nöjesnytt Helsingborg 1
BORIS GLIBUSIC – TEATERAPAN MED EN HÄNFÖRANDE TAL
ANG Ett drama uttrycks varierat. För att kunna lyckas gäller det att hitta den där vackert undermedvetna nerven i skådespeleriet. En skådespelare som gjort det är naturbegåvningen Boris Glibusic. Det finns en skicklig person bakom teatermasken. Vi har mött honom. text och foto: Thomas LB Johansson Att vara en teaterapa kan komma tidigt in i en persons liv. Vad var det som fångade ditt intresse för teater, Boris? - Först gången som jag överhuvudtaget stod på något som kan liknas vid en scen var inom kyrkans värld, inleder Boris Glibusic. Jag är katolik och är således både döpt och konfirmerad inom den katolska kyrkan. När jag som ung bodde hemma i ”Smålands Jerusalem”, Jönköping, hände det att jag vid något enstaka tillfälle gick på mässa med min far och bror. Under påsken framfördes passionsspel. Plötsligt hände det. Jag var 11 – 12 år då fick min första roll som ”Soldat nummer 3”. I den rollen arresterade jag Jesus med en enda replik, ”- Vem av er är det som är Jesus?”. Det blev svar på tal med rak höger från en av de motspelande lärjungarna. Min reaktion blev ett överspel såsom ett vilt kast bakåt. Det är mitt absolut första teaterminne. Men det dröjde länge innan det blev teater på allvar för mig. Jag var 16-åring och deltog i teaterverkstad i gymnasiet. Vid ett tillfälle fråga en tjejkompis mig om jag ville gestalta en roll i skolpjäsen “Anne Franks dagbok”. De hade ont om killar, för då ansågs det fjolligt att spela teater, men de ville ha in mig. Jag tackade ja. En månad senare hade vi premiär och då var min scendebut ett faktum. Direkt efteråt hamnade jag på omslaget till Jönköpingsposten. Min första reaktion var ”- Gud, har det verkligen inte hänt något annat i den här staden!” Men vid djupare eftertanke insåg jag också att jag tycker att det är rätt coolt med skådespeleri för man får värsta uppmärksamheten, skrattar Boris. När jag var 19 år sökte jag vidare till scenskolan. Jag sökte då stöd hos min teaterfröken för att kunna öva in en monolog till en ansökan. Det tyckte jag var jobbigt för jag var osäker och hade svårt för att berätta att jag var på väg att bli skådespelare. Ingen fick veta om det. Men jag ville verkligen söka. Och när jag sedan framförde det i en casting så sprack jag på andra raden. På bussen efteråt så kändes det som att mitt liv var över. Att lyckas med att bli antagen var supersvårt. Jag fick söka 12 gånger innan jag kom in. Det blev lite som min livsstil där och då. Jag prövades också särskilt hårt under den period i mitt liv då jag skulle avsluta min studietid från Lund med en examen som lärare i Malmö. Dagligen pendlade jag med buss till lärarhögskolan och då passerade jag de elever som kommit in på den scenskolan i Malmö. Det var starkt bittert. Men så småningom så kom jag in på den då rätt unga scenskolan i Luleå. Men det har jag inte ångrat för ovärderlig erfarenhet har sprungit ur de fyra åren jag fick på den teaterhögskolan. Vi fick nämligen experimentellt och i lugn och ro testa på flera scentekniker. Det är ju så det ska vara när någon vill lära sig teater från grunden och sedan utvecklas vidare. Jag är jättenöjd med min utbildning från scenskolan i Luleå. Ett kvitto på det är att jag efteråt kunnat jobba i 18 år som skådespelare. Och till och med nu när vi sitter här kan jag idag säga att jag ÄR skådis. Det är ett stort steg för mig. Men livet kommer först och sedan konsten. När jag jobbar med en pjäs eller en film då är jag till hundra procent skådespelare. Privat är jag bara Boris. Jag spelar inget spel privat. Det finns många spännande roller att tolka. Vilken karaktär drömmer du om att få göra? - En gammal dröm är att få göra Jesus från Nasaret, svarar Boris. Trots att jag är snart femtio år fyllda så vill jag det fortfarande. Det är något som jag drömt om under hela mitt liv. Och självklart så vore det oerhört härligt att även få spela Shakespeares Rikard III. Anledningen är att de är varandras extrema motsatser som personer. I deras personligheter representerar Jesus den goda sidan och Rikard III den onda sidan. Men jag vill gestalta dem på ett nyanserat synsätt. Det skulle vara kul. En karaktär kan nämligen bli väldigt intressant när man hittar en mörk nyans i det ljusa och vice versa. Man förändrar stereotyperna hos en viss karaktär. Det attraherar mig för det finns gott om stereotyper inom film. Det kan jag skriva under på. Det vill jag ändra på genom att gestalta dem på mitt sätt. Att verka inom kulturlivet kan vara en utmaning man söker. Vad är det tuffaste med att vara skådespelare? - För mig är det ett så kallat lyx-yrke, responderar Boris. Det är inte många yrken där man avslutar arbetsdagen med applåder. Och så blir man sedd, bekräftad och till och med när den är frågan om inspelningar med avseende på tuffare roller så är det bara under en mycket begränsad tid. Du har gestaltat många exotiska personligheter både på scen och på filmduk. Vilken form för uttrycket passar dig bäst och varför? - Jag ser mig själv som en väldigt bred skådespelare, svarar Boris. Min önskan är att få göra alla former för det. Jag vill få 14 | nojesnytthelsingborg.se