Nöjesnytt Växjö 1
MUSIKBRANSCHENS DOLDISAR I NY DOKUMENTÄR Det är i
ngen hemlighet att många välkända band inte alltid spelar på sina egna skivor. Så har det alltid varit, på samma sätt som välkända band alltid har bytt ut medlemmar och använt sig av inhyrda musiker för att förändra eller förädla sitt sound. I den nya dokumentären Hired Gun får man träffa några av de musiker som, utan större kredd, stått eller står bakom världsstjärnorna. Det är en fascinerande och insiktsfull resa, som ger en bild av musikbranschen man sällan eller aldrig ser. Hyr den på iTunes nu. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. SWEET BILLY Den 22-årige kanadensaren Billy Raffoul är ytligt sätt nästan irriterande. Han verkar ha allt; välskulpterat ansikte, långt välskött hår och en lagom raspigt vacker röst. Det fattas ju bara att han kan skriva personliga, genomärliga och lättillgängliga låtar också. Jo, det kan han ju så klart. Och när man väl tar sig förbi sin avundsjuka/fördomar inser man snart att Raffoul är ett fynd utöver det vanliga. Lyssna bara på Dark Four Door och säg att den här killen inte kommer att bli en stjärna. ELIN RUTH PÅ SVENSKA NORSK UPPRÄTTELSE Det är för mig helt oförståeligt att norsk pops stolthet A-ha aldrig fått något ordentligt erkännande, var sig i Sverige eller resten av världen. De är så klart för evigt förknippade med 80-talsmonstret Take On Me, men de har i över 30 år bevisat att de är så mycket mer än så. Nyligen släppte de en unplugged-platta, som understryker vilken otrolig låtskatt de faktiskt sitter på. Och än en gång påminns man om att titellåten från deras debutalbum Hunting High And Low besitter en av pophistoriens vackraste melodier – och texter. TO LEAVE SOMETHING BEHIND The Accountant, med Ben Affleck i huvudrollen är en helt igenom usel rulle, men jag är glad att jag plågade mig igenom den. För i slutscenen spelas nämligen en fullkomligt förödande vacker låt, som slog mig rakt i pannbenet. Artisten, Sean Rowe, kände jag till men låten, To Leave Something Behind, hade jag missat. Nu kan jag den utantill. Så tack för det, Ben Affleck. EN GÅNG TILL MED PASSION En gång i tiden upptäckte jag ett band som hette Under the Influence of Giants, som blandade 70-talspop med moderna influenser på ett fantastiskt sätt. Jag trodde de skulle bli skitstora, men det blev de orättvist nog inte. Däremot gick bandets sångare vidare och bildade AWOLNATION och DE blev skitstora, inte minst tack vare megahiten Sail. Nu är de tillbaka med nya singeln Passion och de fortsätter på det elektronikrockande spåret till lysande effekt. Så det finns rättvisa även i musikbranschen. Mönsteråstjejen Elin Ruth Sigvardsson har alltid gått sin egen väg. Över åtta album sedan debuten Saturday Light Naive 2003 har hon karvat ut en egen liten nisch, där soul, blues, jazz och pop gifter sig på ett sällsynt självklart vis – något som manifesterades på mästerverket Here Comes the Storm 2014. Nu släpper hon sin första EP, vilseledande nog betitlad Fel. För här gör Elin Ruth det mesta rätt och visar att genomamerikansk musik också fungerar alldeles utmärkt på modersmålet. NEOSOUL FÖR DEN NYA TIDEN Att döpa sin debutsingel till Marvin Gaye tyder på ett ganska stort mått av självförtroende. Det har Charlie Puth, och singeln toppade också listorna i både Australien, Nya Zeeland, Irland och Storbritannien. Nästa år släpps hans andra album, och senaste singeln How Long är ännu ett lyckokast – en modern neosoul-stänkare som garanterat kommer att skicka upp Charlie Puth inte bara på listorna, utan också i den högsta divisionen av 2010talets soulsångare. 64 | nöjesnytt