NG Malmo 1
Kanske stod det i aktrisernas kontrakt att man in
te fick noppa deras ögonbryn. Men de borde inte lämnat ögonbrynen helt orörda. De kunde lånat lite lim från drag queensen på biblioteket. Säger drottningarna nej är det inte för mycket begärt att kräva ögonbrynsproteser.* VI ÄR MÅNGA som önskar att vi kunde bära upp Sarah Gustavssons (Amina) nätta page. Idag är det vissa som gör det i Djursholm – blonda pojkar som enligt egen utsago ska dra till frissan vilken dag som helst. Jag såg någon videoessä som jag inte tänker leta upp om varför det aldrig känns äkta att se nutida skådespelare i roller som utspelar sig på 1900-talets andra hälft. Summa summarum har hår-, hud- och tandvården kommit för långt för att man ska kunna se ut som att man inte sett en iPhone. All hårvård har dock inte nått Djursholm än. Då som nu kommer det, i en grupp på fem tjejer, alltid finnas en med ett frustrerande otämjbart puffigt hår. MODET I BARRACUDA Queens (kanske det lättaste att få rätt?)... it’s giving sökorden Y2K 90’s grunge revival och en massbeställning på Plick. Man har valt ut de nittiotalsplagg som är fashionabla idag, de som börjat masskopieras och säljas på Djursholmsbolaget H&M och helt förbisett de många fula plaggen som bars innan millennieskiftet. Jag upprepar – man måste lida för konsten, och även för Netflix senaste kassako. Min bedömning är att den svenska överklassen klär sig fult som fan för att de känner på sig att de egentligen inte behöver bry sig om vad de har på sig. Den ekonomiska säkerheten är så pass stark att man kan ha på sig den mest förskräckliga tänkbara utstyrseln och ändå lyckas mycket väl på arbetsmarknaden, på krogen och i polisförhör. Det är förresten något med Tindra Monsens gestaltning av den duktiga flickan Frida som är helt på pricken. Hon bär sin kropp som om hon gått tre år i balett, sen tio år i ridning, och ständigt plågas av en osäkerhet som är helt ogrundad eftersom allt kommer lösa sig för henne. MIN TEORI ÄR att den svenska överklassen är så kraftigt överrepresenterad i svensk drama för manusförfattarnas skull. Skriver man manus till stöddiga rika tjejer tror man sig kunna komma undan med skönlitterära, artiga, rena repliker av typen “jag håller på att dö av tristess”. Skriver man ett manus för överklasskaraktärer blir kraven på en realistisk dialog lägre. Inte för att det är så i verkligheten, utan för att det blivit status quo i svensk tv och film. DET FINNS DÄREMOT en riktig ljusglimt i manuset. Författaren Camilla Ahlgren har tillsammans med skådespelaren Hannes Alin verkligen bemästrat överklasspojkarnas gaslightande, den sluga tonen som alltid lyckas hålla sig på gränsen där det är precis så pass diskret irriterande att man inte kan säga ifrån –”nu ska väl vi (läs: du) ställa oss upp och gå hem”. Fy fan. Man blir harakirisugen. Det finns klichéer som är det av en anledning – laxrosa skjortor med en kofta knuten runt halsen. Fiskbensparkett, mittbenor, avlägsna släktingar som ser ut som författaren Johan Norberg om han vore ond. JAG VET INTE om det är en lika renodlad kliché att överklassen sysslar med bedrövlig djurhållning men det går mycket längre än mufflonfåren som Dagens ETC berättade om tidigare i år. Det går en klassisk vandringssägen i Djursholm om en föregångare till Tiger King – NR 7, 2023 | NÖJESGUIDEN 23